Aftonbladet – 10 april 1872, sida 2

vändpunkt i hans lif. Jag skulle tro, att det så skall ske. Och sir Dene suckade åter djupt, i det han steg upp, för att stödd vid Ottos arm gå upp och lägga sig. Morgonen medförde en sviken förhoppning, under skepnaden af ett bref från Dene — fideikommissarien. Han skref, att modrens tillstånd blifvit så försämradt, att hvarken han eller hans bror kunde tänka på att lemna henne, för att bivista bröllo pet. Brefvet slutade med en halft på skämt uttalad önskan att Jarvis skulle finna en bättre marskalk än han. Med ganska märkbart missnöje yttrade Jarvis till Otto att han väl förmodade, att den äran skulle falla på hans lott i stället, emedan Dene icke kunde komma. Det är just ingen synnerlig ära — så vidt jag kan se, svarade Otto Clanwaring lakoniskt. FJORTONDE KAPITLET. En viss persons ankomst till Den smygande Indianen. Snön föll ymnigt och tätt i stora flingor. Den föll. också på Sam Pounds hatt, under det denne unge man stod på ett ben på gårdsgrinden och roade sig med att låta densamma svänga upp och igen. Husbonden hade gått bort till Hurst Leet i något vigtigt, enskildt ärende; — enligt hvad mr Pound; som var en småslug yngling, förmodäde för att rådgöra med dervarande göda kamrater i yrket om något krypskytte. Och som mr: Pound fann det ödsligt inomhus, tog han sig en liten motion på grinden, då han med detsamma kunde titta framåt vägen. Mor gås plockar af sig fjädrarna, sade han för sig sjelf och såg uppåt snöflingorna,