Aftonbladet – 9 april 1872, sida 3

enligt privilegierna anvisade konungstionden, räntor, m. mv beroende af hvadsom finnes föreskrifvet i? 114 RF., i hvilka begge lagrum konungens bifall stadgas såsom oundgängligen nödvändigt. 3. Bötesmedlen, de under titeln extra uppbörd inbegripna revisionsskillingarne, expeditionslösen och observationsmedel m. m., fyroch båkmedel, likasom kontrollstämpelmedel, äro stadgade dels i allmän lag, dels i administrativa förordningar, hvilka mot regeringsformens 22 87 och 89 icke få ändras utan konungens medverkan; och äfven hvad beträffar intraderna från telegrafverket, jernvägstrafiken och skogsväsendet, hvilka i jemförelsevis senare tider blifvit till de ordinarie statsinkomsterna förflyttade. tillkommer det konungen på grund af hans administrativa lagstiftningsrätt att förordna om beloppet af de afgifter, genom hvilka dessa inkomstkällor bildas, samt vad dermed står i samband, så att de utan en sådan medverkan icke grundlagsenligt få ändras, långt mindre borttagas. 4. Genom alla ordinarie statsinkomsternas afskaffande (t. ex. mot ett åtagande af motsvarande bevillnings-belopp) skulle riksdagen, utan konungens sanktion, kunna upphäfva hela ? 59 regeringsformen. — 5. I 69 2 samma grundlag omnämnas samfälda voteringar i fråga om statens reglerande eller bevillningens derefter lämpade hela belopp. Att med statensreglerandehär menas detsamma som i regeringsformens 59 och 62 22, nemligen (jemte sjelfva beräkningen af beloppen) den åtgärd att, sedan statsutgifterna blifvit bestämda, genom hbevillningar fylla hvad staten utöfver de ordinarie inkomsterna erfordrar, torde svårligen kunna annat än bejakas; men härom blir man fullt förvissad, då i berörda 2 69 hänvisas till hvad i detta ämne i riksdagsordningen stadgas, d. v. s. i denna grundlags 4 65, som meddelar närmare föreskrifter angående samfälda voteringar i der nämnda finansiella frågor, om hvilka riksdagen eger ensam besluta; och i denna 2 talas endast om statsutgifter och bevillning 2), men icke ett ord om de ordinarie statsinkomsterna, hvilka alltså icke äro underkastade en slik samfäld votering; utan erfordras begge kamrarnes sammanstämmande beslut och konungens bifall för deras rubbande: Frågan förrger således, ifall blott ena kammaren bhifallit, men den andra afslagit en i fråga satt förändring i dessa inkomster. 6. Riksförsamlingen har sjelf vid många tillfällen (utan undantag under den tid af mera än 60 år, som förflutit efter år 1809) uttryckligen gillat denna grundsats om erforderligheten af konungens samtycke i detta fall, och när ett eller annat riksstånd uttalat en motsatt mening, samt dess talman vägrat framställa proposition i den syftningen, har sådan vägran blifvit i grundlagsenlig ordning af konstitutionsutskottet godkänd. Set. ex. samma utskotts memorial den 18 Maj 1829, n:r 27 och den 14 Maj 1834, n:r 5. Tvisten i detta ämne torde alltså få anses längesedan afslutad. Det bör kunna vara af intresse att erfara hvad Hans Järta, hvars verksamhet vid författandet af 1809 års regeringsform och motiverna för densamma är allmänt bekant, yttrat angående denna grundlags rätta mening särskildt i fråga om ordinarie statsinkomsterna och deras rubbande. I en genom trycket offentliggjord artikels) i detta ämne diar han bland annat: — — Det var först vid 1828—30 årens riksdag, den sjunde efter regementsförändringen, som försök gjordes att äfven till de ordinarie skatterna utvidga ständernas envälde i bevillningsfrågor. Men sedan konstitutionsutskottet förklarat påståendet derom vara grundlagsvidrigt, blef beslutet om en ständig räntas, nemligen salpetergärdens, upphörande emot ersättning åt statsverket till motsvarande belopp af bevillningsmedel. vederbörligen understäldt K. M:ts sanktion. Samma försök har likväl nu (1834) blifvit förnyadt. Till stöd för påståendet, att riksens ständer ega rättighet att, såsom dem godt synes, allena besluta om statens ordinarie inkomster, har blifvit åberopad 57 2 regeringsformen, sor; fälligt afsöndrad från de efterföljande, med hvilka den dock står i oskiljaktigt sammanhang. Men icke nog härmed. Den sålunda isolerade paragrafen innehåller, på halfannan rad, blott femton ord, af hvilka man tyckes hafva stannat vid det tolfte. De tre sista orden i denna 57 2 torde likväl vara de vigtigaste och de som klarast ådagalägga lagstiftarens mening. Paragrafen lyder sålunda: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta atöfvas Åf riksens ständer allena vid allmän rikslag 4). De män, som år 1809 uppgjorde förslaget till regeringsformen, voro icke obevandrade svenska historien. De visste, att i fordna tiler beslötos ofta utomordentliga gärder vid tillälliga provincialmöten. Säkerligen ville de förebygga detta till missbruk beqväma sätt att afjocka landsortens invånare s attebevillningar. Derför stadgade de såsom allmän grundsats, att svenska folkets beskattningsmakt endast må utöfvas af riksens ständer vid allmän riksdag. följrktligen icke af provincialständer eller sockueombud vid sammankomster inom länen. Afven let utan tyifvel sorgfälligt valda ordet titöfvas illkännagilver, att denna 2 handlar om sättet hury skatter kunna beviljas, utan att ännu bestämma vidden af den makt, som den tillerkänner riksens ständer, att, såsom svenska folketa härutinnan allena lagliga ombud, detsamma beskatta. Detta om åter har väl hittills aldrig varit användt i betydelsen af att upphäfva der veskatiming, som at ålder utgjort statsverkets ständiga inkomst, och hvarförutan hela den sawmhällsordning, som regeringsformen förutsöster, icke kunde upprätthållas.Sedan det alltså blifvit i 57 2 stadgadt, att ntöfningen af svenska folkets beskattnin srätt illkommer riksens ständer allena vid allmän riksdag, förklaras i följande 22 hvaruti denna rätt består. Härvid ansågo regeringsforme:as stiftare vissa statsbehof fordra ständiga skaxter, andra medgifva föränderliga. I följd häraf be: stämmer 59 2 en skilnad emellan statens ordirarie inkomster. och sådana, som wtöfver dessa staten an tarfva-, och dem riksens ständer ega utt bevilja, likväl icke godtyckligen, utan efter uppgift och pröfning af de rikets och statsverkets behof, hvilka — så lyder lagbudet — genom hevillningar böra fyllas s). idare i 60 3 uppräknas hufvudarterna af de föränderliga, på ständernas bevillning beroende skatterna; i RA AA