Aftonbladet – 9 april 1872, sida 3

MUSIK. När en konstnär frambragt ett mästerverk, som låtit honom skörda enhällig hyllning, blifver detta för hans vidare utveck ling visserligen en hjelp, men å andra sidan fven ett hinder, ty många äro väl de, som för det första arbetets skull trofast omhulda äfven de följande, men lika många blicka med förnäm likgiltighet ned på dessa, emedan de icke kunna afhålla sig från nedsättande jemförelser med föregångaren. Gounods Romeo och Julia skulle måhända icke gjort sin rund å Europas sångscener, om den ej varit skrifven af kompositören till Faust, men visst är, att den betydligt, och ej alldeles rättvist, sättes i skuggan genom det mer effektrika, kraftiga och liffulla hos förstlingsarbetet. Enhvar, som förmår afstå från onödiga jemförelser, torde emellertid erkänna att Romeo och Julia är för det första ett ärligt konstverk, vidare ett vårdadt och förfinadt arbete, samt slutligen att tondikten, ehuru i allmänhet underlägsen sitt stora dramatiska ämne, värdigt uppfyller dettas egentliga lifsvilkor, det erotiska elementet deri. I går gafs operan, efter någon tids hvila, ånyo å vår lyriska scen för fullsatt salong och med varmt erkännande. Fröken Hebbe uppbar Julias parti med en framgång, som, allt från rollens början lyckligt grundad, under dess fortsättning småningom stegrades till triumf. Här såsom allestädes var det med dramatisk uttryckskraft och helgjuten, fint nyanserad karaktersteckning, den rikt begåfvade konstnärinnan företrädesvis eröfrade åhörarnes intresse. De fyra duetterna, med hvilka operan står eller faller, erhöllo genom hennes samverkan med hr Arnoldson hvardera sitt rätta skaplynne, säkrare och lyckligare träffadt emellertid ju mer de ega betydelse för skådespelet och ju mindre fristående de hafva att tolka en liflig lyrisk stämning. Men mellan dessa stora scener innehåller uppgiften en mängd för sammanlänknings, afrundnings eller prydnads skull anbragta musikaliska och dramatiska nödvändighetseller lyxartiklar och i förmågan att genom anlitande af detaljstudiets, minspelets och åtbördens alla resurser förläna dessa karakteristisk vigt och värdighet framstod fröken Hebbes talang måhända i sin lyckligaste dager. Det är särskildt fjerde och femte aktens afslutning, som i detta hänseende ställer artistens kapacitet på svåra prof, och det var just dessa scener, som utgjorde glanspunkterna hos fröken Hebbes aktion och föredrag. I Romeos tacksamma, men äfven ofantligt ansträngande parti förtjenar hr Arnoldson nu mer än någonsin den entnsiastiska hyllning, som för dess återgifvande städse kommit honom till godo. Lorenzos uppgift tycktes öfyerskrida hr Strömbergs krafter, ehuru ej så väsentligt, som man af vissa föregåenden kunnat hafva skäl att befara. Intonation och korrekthet i allmänhet vitnade tvärtom om ett steg framåt, som visserligen emellertid lemnar många fler återstående att önska, TI öfrigt gafs operan med vanlig distribution, med undantag deraf att hr Janzon i ett obetydligt parti ersatt hr Weiss. Ett par körer ville icke riktigt lyckas, men i det hela röjde representationen lif och omsorg. Fru Strandberg anmäldes hes, men föreföll särdeles lyckligt disponerad. Kapellet anfördes af hr Dente,