Aftonbladet – 9 april 1872, sida 2

pund, sir. På det att jag skulle komma mig för i mitt yrke, sade ni. Nåväl ? Nåväl, farfar; det blef mig en god hjelp att komma mig för. Jag skaffade mig möbler. de gingo ej till mycket, ty med bädd och allt äro de inte värda öfver tjugu pund. Resten hade jag i förvar och lefde spar samt deraf, tills arbete kom. Jag har al drig behöft bedja er om mera, farfar, och har ej heller gjort det. Gyckla inte, min gosse. Om du också inte sjelf direkte har bedt mig om pengar, så har du i alla fall fått dem och jag upprepar ännu en gång, att jag skickat dem med vida större tillfredsställelse till dig än till Jarvis. Men, farfar, jag har inte fått några pen gar af er, med undantag af de der första fem hundra. Sir Dene och hans sonson stirrade på hvarandra, sir Dene helt oförtäckt, men Otto mera besväradt, ty han började tro att den gamle mannen icke sjelf rätt visste hvad han sade. Fem eller 2ex gånger, minst — ja flere, tror jag visst att mina böcker kunna intyga att jag hjelpt dig med pengar under de sista två eller tre åren. Ibland rätt stora summor; hvarför skall du neka dertill? Det måste vara misstag, sir. Jag har inte sökt eller erhållit någon hjelp. Sir Dene lutade sig tillbaka i stolen och aressade läpparne härdt tillsammans, Hade ålla hans barnbarn blifvit falska emot honom? Han hade litat så tryggt på Otto. Hur vägar du säga så, midt i ansigtet på mig, unge man ? 2 nn det ä Emedan det är Ranning, farfar. Jag kan inte näga got vidare Och Otto säg så