komma, ifall det ej kan undvikas, sade lad Lydia till Jarvis; men detta måste ovilkorligt först ega rum. Jarvis harmades öfver detta yttrande, hvilket ville säga ungefär detsamma, som att Måy ännu intresserade sig för Tom mera in för honom. Kaptenen visste likväl med sig, att han var en ganska uppmärksam fästman; icke en dag förgick, utan att han var en eller två gånger vid Arde Hall, men att komma på en fästmans hjertliga och förtroliga fot till sin trolofvade, var honom icke möjligt. May höll honom på afmätt afstånd och den artige kaptenen inskränkte försigtigtvis sina kärleksbetygelser till ömma handtryckningar då han kom och gick. Allt emellanåt reste han upp till London öfver tre eller fyra dagar och May kände sig då fri och lycklig som en fågel i luften. På eftermiddagen, den samma kalla och grå Novemberdag, om hvilken vi nyss talat; återvände. May, vinterklädd och med hän: derna instuckna imuffen, från Worcester, dit hon hade följt sin far i hans lilla öppna promenadvagn. Om det var hennes kroniska tillstånd af nedslagenhet och den kyla i blodet som det framkallade, som var. orsaken, det veta vi ej, men visst och sannt var, att hon numera beständigt kände. sig mer eller mindre frusen. Hennes ärende till Worcester hade varit att hos en klädsömmerska profva klädningar i och för bröllopshögtidligheteria. Mrs Arde, som icke var rätt frisk, kunde ej följa med sjelf. Du ser ut, som om du tyckte att det är kallt, May, sade squiren, då han räckte henne handen för att bjelpa henne ned vagnen. Gör jag det, pappa? Det är kallt, Jag tänker att det skall göra mig godt om jag