ing, att han kraftigt bemöttes af andra tare och ännu eftertryckligare genom kamarens med 72 röster mot 28 beslutna bi1 till förslaget. Den nämnda minoriteten östade för återremiss, hvarom yrkande blifit framstäldt dels af grefve H. Hamilton ch hr Nordstöm, på grund af förmenta felktigheter i förslagets formulering, dels af refvarne C. G. och J. O. Mörner samt hr Dickson, hvilka endast ville ha legorätten fskaffad, men ansågo rätten till friköp från fningarne i fredstid böra bibehållas. Hr Pornerhjelm uttalade sig äfven emot förslaet, önskande uppskof med frågans afgöande till dess det kunde skeisammanhang ned ett nytt förslag till armåorganisation. )eremot understöddes förslaget af hrr Haselrot, v. Koch, grefve af Ugglas, v. Möller, Visser, frih. C. A. Raab, Stråle, Wijkander, if Klint, grefve Lagerberg, Nordenfelt, Abein och Almqvist. I Andra kammaren utföll voteringen med 101 röster mot 71. Minoriteten röstade i lenna kammare för afslag, sedan åtskilliga ifven här framställda yrkanden om återremiss blifvit återtagna efter det man hade erfarit att Första kammaren redan bifallit förslaget. Hr Sven Nilsson i Österslöf, roteoch rusthållare-intressets mest framstående förkämpe inom kammaren, förde äfven nu talan för de oförsonlige i denna fråga och sökte återknyta det för tillfället sprängla bandet mellan landtmännen genom att sanska skickligt och fyndigt, såsom vanligt, söka framställa hela beväringsfråsan såsom företrädesvis ett jordbruksintresse och genom att uppkalla traditionerna från det fordna bondeståndet. Han uppdrog en vidlyftig historik öfver beväringsinstitutionens uppkomst, i afsigt att visa, huru bondeståndet med all makt sökt sätta sig deremot. Sedan den fortvarati56 år, hade det slutligen vid 1859—60 års riksdag lyckats regeringen att erhålla representationens medgifvande att öfva beväringen under 30 dagar, fördelade på två år, men äfven detta beslut tillkom i strid mot bondeståndets, det vill säga den jordbrukande befolkningens, tydligt uttalade vilja. Under sådana förhållanden borde det ej förvåna någon, att de, som inärvarande stund representera dessa samma jordbruksintressen, se sig väl före innan de bifalla ett sådant förslag som det föreliggande. Visserligen erkände tal. det principielt riktiga i förslaget, men han ville icke fördölja, att han och många med honom hade trott sig finna anledning till det antagande, att regeringen skulle anse sig ega rätt utan riksdagens hörande utsträcka beväringsexercisen öfver 30 dagar. Det vore derför af högsta vigt att komma på det klara med denna sak, innan man än ytterligare stegrar beväringstungan, synnerligast som erfarenheten från innevarande riksdag lärt, att K. M:t ej. sätter så synnerligt värde på ingångna aftal, Tal. föreslog således, att till utskottets förslag måtte fogas ett tillägg af innehåll, att beväringens vapenöfningar under fredstid ej utan riksdagens båda kamrars medgifvande få utsträckas längre än till 30 dågar, fördelade på två år på det sätt, att de båda klasserna icke exerceras samtidigt. Derigenom blefve man försäkrad mot alla möjliga misstag och lagen blefve tydlig och klar, så att icke allenast regeringen finge en riktig uppfattning af sin rätt, utan representationen äfven komme att känna sina skyldigheter. Äfven hr Forsbeck menade att man icke genom bifall till förslaget skulle bortkasta den trumf, som man hade på hand för att användas i fråga om indelningsverkets afskaffande. Denne talare medgaf dock att han blygdes att yrka afslag. Han ville derföre återremiss. Hr Rylander förklarade deremot sjelf att han blygdes icke att begära afslag. På denna sida uppträdde för öfrigt hrr C. Ifvarsson, Jonas Jonasson, Jöns Pehrsson, v. Geijer och Per Jönsson. De talare, som deremot förordade bifall till förslaget, och bland hvilka hrr frih. John Ericson, Adlersparre (motionären i ämnet), grefve Sparre, grefve Posse och hr Key yttrade sig mera utförligt, sökte förnämligast visa, att icke något samband föefunnes mellan denna fråga och frågan om ndelningsverkets afskaffande, och att de arhågor, hvilka hr Sv, Nilsson sökt uppäcka, icke hade någon grund. Reformen kulle hvarken såsom man hade befarat astlåsa indelningsverket eller försvaga deras ställning, som yrkade dess afskaffande. Man framhöll för öfrigt den äfven af förslagets motståndare erkända orättvisan i legningsoch friköpningsrätten samt betonade, att genom upptagandet i beväringen af de mera bemedlade samhällsklasserna skulle den vård som egnades beväringen blifva bättre än nu. De i dennfia riktning afgifna yttrandena understöddes af hrr Falk, Nils Larsson i Tuls lus, Ribbing, Granlund, Gunnar Eriksson, Per Olsson från Helsingborg, Wedberg, Gumelius, Englander, A. Bundbäck, Åstrand, O. Wikström, Mankell, Ola Jönsson, Gunnarsson, Per Nilsson i Espö, Victor Rydberg, Fredriksson, Gustaf Jonsson, Lamberg, Hörnfeldt, Tjernlund och Schmidt. j Krigsministern, hr Weijdenhjem, deltog äfven i debatten. Han uttryckte sin tillfredsställelse med att detta förslag blifvit framlagdt och återkallade i minnet ett och annat från förflutna riksdagars förhandlingar, nemligen från 1810, 1812 och 1871 årens riksdagar, för att visa, huru lifligt och djupt den sanningen, att hvarje medborgare borde personligen deltaga i landets försvar, varit erkänd af svenska folkets representanter. Nu vore den lämpligaste tidpunkten för genomförande af en förändring, hvarigenom denna tanke kunde blifva förverkligad, nu, då frågan om försvarsväsendets ombildning hvilade. och denna sak således kunde hbe