809 års lagstiftare lade en bättre grund ör samhällsordnirgens upprätthållande, då e åt svenska folket och dess ombud allena emnade att sig beskatta, att både bevilja ch upphäfva skatter utan inskränkning. 7ill folket upprätthålla samhällsordningen, å hålles den uppe och hvad dertill fordras evilja folkets ombud utan tvekan, detta inågo 1809 års män, åtminstone 1809, och let var ej på orimliga stadganden om stänliga skatter de sökte grunda den samhällsrdning, för hvilken de stadgade i viss mån ya former, Längre ned i uppsatsen säges, att regeingsformens stiftare ansågo vissa statsbehof fordra ständiga skatter, andra medgifva öränderliga. Och i följd häraf skulle stadgandena i 22 59,60, 61 och 64 regeringsformen tillkommit. Hyllade verkligen 1809 Ars män den finansiella läran, att vissa inkomster böra anslås till vissa utgifter; var det ett sådant ordnande af riksstaten de ville till samhällsordningens upprätthållande gifva laghelgd; och hyste de derjemtel: ett så ringa förtroende till svenska folkets:! och dess representanters goda vilja att upprätthålla denna samhällsordning, som förf. nyss förut antydt; då hafva de i sanning på ett minst sagdt besynnerligt sätt sörjt för förverkligandet af sina påstådda sträfvanden, då de i 3 64 regeringsformen uttryckligen om alla statens inkomster förklarat, att de skola till de af riksens ständer pröfvade behof och efter den upprättade staten användas, och i 3 62 stadgat, att det ankommer på riksens ständer att fastställa huru särskilda summor skola till särskilda ändamål användas och att dessa summor i riksstaten anslå. Eller hvilket grundlagstadgande hindrar här riksdagen att använda både ständiga och föränderliga skatter till allt annat än de statsbehof, som grundlagens stiftare skulle ansett fordra ständiga skatter? Vi tveka ej att uttala den tanken, att när Hans Järta, med sin insigt och erfarenhet om grundlagens innehåll, ej gittatframställa bättre skäl för den påstådda inskränkningen i riksdagens rätt att allena beskatta svenska folket, då talar detta ej litet för att denna inskränkning ej finnes. Ännu en erinran kunna vi ej underlåta att göra. Man skyr ej i vårt land att allt som oftast tala om samhällsordningens upprätthällande, såsom något, för hvilket allt är väl bestäldt blott man. får lemna hvad derför påstås erforderligti konungens hand; ieke i folkrepresentationens. Har månne äfven detta tal stöd af historiska förhållanden? På 129 år, från 1680 till 1809, har vår samHällsordning fem gånger blifvit kastad öfver ända och måst ikläda sig nya former. Så har 1680-talets envälde följts af 1719 och 20 års riksdagsvälde, som bragtes till slut genom 1772 års revolution, som åter följdes af 1789 års envälde och detta af 1809 års konstitutionella samhällsskick. När nu vid dessa tillfällen samhällsordningen ej upprätthölls, hvem bröt den? Att 1680, 1792 och 1789 årens brytningar voro konungarnes verk, derom lärer ej mycket tvistas. Hvad åter 1719 och 1720 årens förändringar beträffar, framdrefvos dessa genom dynastiska spekulationer, för hvilkas realiserande på sidan om lagen man två gånger efter hvarandra medgaf hvad som helst och sålunda i stället för en ytterlighet skapade en motsatt. Återstår således 1809 års revolution, som hvarken medgafs eller utfördes af den konung, som drabbades deraf, men hvars verklige upphofsman var den konung, som 1789 bröt samhällsordningen. Och när ha under dessa tider eller förut eller efteråt svenska folket och dess ombud vägrat att beskatta-sig för anskaffande af hvad som fordrats till samhällsordningens upprätthållande? Är det dessa historiska förhällanden, som berättiga till påståendet att här i landet behöfvas ständiga skatter, öfver hvilka konungen skall ega att besluta, vid äfventyr att eljest samhällsordningen ej upprätthålles? Likasom hr N. vid sin framställning fogat en annans yttrande, må det tillåtas äfven oss att anföra hvad annorstädes kan blifvit i saken yttradt. Hvilka bättre ord, hvilka mera upplysande skulle vi då kunna välja än dem, med hvilka konstitutionsutskottet den 2 Juni 1809, redogörande för grunderna till stadgandena i den nya regeringsform, det då för rikets ständer framlade, uttalar sig om hvad utskottet med de: nu omtvistade bestämmelserna rörande beskattningsrätten afsett och velat åstadkomma. Dessa ord, äfven de undertecknade med, namnet Hans Järta, lyda: Svenska folkets rättighet att genom rikets ständer sig sjelft. beskatta har af utskottet blifvit sorgfälligt iakttagen. Det är denna sjelfbeskattnings makt, som upprätthåller och befäster nationalrepresentationen. Dess vårdande är följaktligen icke blott för natiohens välstånd, utan äfven för dess frihet, af den yttersta vigt. Hvar finnes väl här konungens rätt att beskatta svenska folket? Och hvar i grundlagen? beclef-0 : RR mm a Mm D RR FN HL En åtgärd af stor och genomgripande betydelse blef af riksdagen besluten under hamnarnaa aAaftangammanträden i Tlärdaog