STOCKHOLM den 8 April. i Konungens rätt att beskatta svenska 0 folket. Y In. i Såsom ett bihang till hr N:s egen fram-s ställning anföres en del af hvad hr HansÅd Järta år 1834 yttrat rörande grundlagensÅå rätta mening i detta ämne. Hans Järta varo 1834, som 1809, en utmärkt man, men emel-l1 lan de begge åren ligger fjerdedelen af ett århundrade och väl bekant är att Hans1 Järta 1834 ej längre var 1809 års man. Dål! han nu blifvit åberopad, skulle det måhända s j misstydas, om vi förbiginge hvad hans yttrande innehåller, som ej redan kan anses i det föregående besvaradt. Vi nödgas der-li före tillägga några ord. l I yttrandet anfördes 3 57 regeringsformen : sådan den ursprungligen lydde eller: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskattal utöfvas af riksens ständer allena vid allmän riksdag. Derefter säges, att 1809 års lagstiftare visste att i fordna tider beslötos ofta utomordentliga gärder vid tillfälliga provincialmöten, Säkerligen ville de förebygga detta till missbruk beqväma sätt att aflocka landsortens invånare skattebevillnin gar. Derföre stadgade de såsom allmän grundsats att svenska folkets beskattnings makt endast må utöfvas af riksens ständer vid allmän riksdag, Om detta varit den verkliga anledningen till hela stadgandet, nog hade både detta och 1809 års konstitutionsutskotts motivering för regeringsformens stadganden om beskattningsrätten varit annorlunda affattade än de äro. Dessutom hade år 1809 något provincialmöte lej på etthundrafemtio år hållits. Är det då mycket sannolikt, att afvärjandet af dylika provincialmöten kunnat vara grunden för införandet af 3 57 i regeringsformen. Om låter i nyssnämnde historiska förhållande skulle ligga anledningen, hvarför orden vid allmän riksdag temligen öfverflödigt insattes i slutet af 3, då fråga vi blott hvad detta inverkar på giltigheten af stadgandet i öfrigt: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af riksens ständer allena. Om nu emellertid de tillagda orden vid allmän riksdag afsågo att förbjuda riksens ständer att vid andra tillfällen än allmän riksdag beskatta svenska folket; lom de afsett att förebygga, det konungen skulle kunna vid provincialmöten aflocka landsortens invånare skattebevillningar; kan detta rimligen -åberopas såsom skäl för att 1809 års lagstiftare velat förbehålla kolnungen rätt till inblandning i riksens ständers behandling af beskattningsfrågor. Oss vill det synas, som skulle det åberopade förThållandet visa, att 1809 års lagstiftare, vid laffattandet af 3 57 regeringsformen, sökt med nästan öfverflödig omsorg utestänga all möjlighet för konungen att inblanda sig i beskattningen. Och eget vore det om den omständigheten att 1809 års män, — ej nöjda att hafva förbehållit beskattningsrätten åt riksens ständer allena, — särskildt tillagt orden vid allmän riksdag just för ätt betaga konungen ett till missbruk beqvämt sätt att locka till sig skattebevillningar, skulle bevisa, att dessa 1809 års män velat förbehålla åt konungen beslutande rättibeskattningsfrågor. ) Vidare säges i den anförda uppsatsen att det sorgfälligt valda ordet utöfvas tillTI kännagifver, att denna 3 handlar om sättet huru skatter kunna beviljas, utan att ännu bestämma vidden af den makt, som den tillerkänner riksens ständer, att såsom svenska folkets härutinnan allena lagliga ombud, detsamma beskatta. Detta ord äter har väl aldrig varit användt i betydelsen af att upphäfva den beskattning som af ålder utgjort statsverkets ständiga inkomst och hvarförTutan hela den samhällsordning, som regeringsformen förutsätter, icke kunde upprätthållas. Uppdraget att utöfva svenska folkets rätt latt sig beskatta skulle således innebära endast att kunna bevilja skatter, men icke att upphäfva en gång pålagda skatter. I sanning ett härligt uppdrag för ett fritt folks ombud. Men så kan ett folks rätt att sig beskatta icke, utan uppenbar förvrängning af ordens rätta betydelse, förstås, och det synes ock : hafva förefallit. den anförda författaren svårt att uthålla konseqvenserne af sitt eget tolkningsförsök, då han, tyst medgifvande att rätten att beskatta innefattar rättigheten att upphäfva andra skatter, enIdast påstär att det ej innefattar rättigheten att upphäfva den beskattning, som af ålder utgjort statsverkets ständiga inkomst, och utan hvilken samhällsordningen icke skulle kunna upprätthållas. Men icke ingå dylika inskränkningar i begreppet, rätt att sig beskatta. Detta måste, i och-för sig, innefatta antingen endast rätt att bevilja skatter eller ock rätt att bevilja och upphäfva dem utan all inskränkning. Att betydelsen skulle vara den förra, har yttrandets författare ej gittat påstå, han har endast velat göra ett par undantag från upphäfvanderätten, men dessa kunna icke stå tillsammans med ordalagen i 3 57, utan måste om de äro giltiga, grunda sig på andra positiva stadganden i regeringsformen. Men hvar finnas dessa? Och huru skulle de affattas för att ge stöd åt hvad i uppsatsen påstås? Skatter, som af ålder utgjort. statsverkets ständiga inkomst? Från hvilken ålder? Från det ett svenskt statsverk grundades? Kanske således de skatter, som från Gustaf T:s tid ständigt utgått? Är det dessa, som skulle upprätthålla 1809 års samhällsordning? Knappast skulle de räckt dertill, men skulle då ej 1809 års lagstiftare tänkt sig att samhällsordningen allt framgent borde upprätt