gpringer mig varm här i alln, innan jag går in. Mays springande för att blifva varm, bestod i ett långsamt promenerande framåt allsen, med trötta, liknöjda steg. Efter att hafva gått der fram och åter ett par gånger, utsträckte hon sin vandring åt andra sidan af boningshuset och var just på väg att åter gå in, då hon fick se hästläkaren Cole komma från stallet. En af squirens favorithästar hade nemligen sjuknat. May dröjde tills han kom närmare. Är gamle Jack bättre? frågade hon. Inte just att tala om, miss May; ännu får jag allt se om honom några dagar. Hvad det är kallt i dag! sade May och ryste. Det är ruskigt väder, svarade Cole. Det förefaller mig som vi skulle få en sträng vinter i år. Jåg hoppas det ej så må bli — för. de fattigas skull, svarade May. Hennes vackra, bruna ögon, med deras uttryck af sorgsenhet i djupet, talade om att ömhet och godhet ej lågo endast i orden. Cole och miss May hade alltid varit vänligt bekanta, egentligen till följd af att hans syster var den unga frökens tjenarinna, Den tiden misg May var en liten dam i kolt, hade Harry Cole, då en rask och gladlynt yngling, plärgat lyfta henne upp till månen. De voro ännu goda vänner. Jag hör att mr Tom är efterskrifven, miss May. Vid detta oväntade yttrande, rusade blo det till Mays kinder. Harry Cole, som egde mera grannlagenhet än mången finsherreman, hade böjt sig åt sidan för att borsta af sin rockärm och såg således ej rodnaden som hans ord framkallat,