Aftonbladet – 5 april 1872, sida 3

med sir Dene Clanwarings vapen på locket och, då detta uppslogs, familjdiamanterna. Först var hans känsla blott öfverraskning, men denna förbyttes snart i plågsam oro — blygsel. Han kunde ej misstaga sig om en sak: Jarvis lånade pengar på Clan. waringska diamanterna. Dessa diamanter voro dyrbara — värda minst två eller tre tusen pund. De hade aldrig varit burna sedan sir Denes fru blef löd. De tillhörde fideikommisset och skulle gå till unga Dene, då denne tillträdde godset. Har han stulit dem ? tänkte Otto med djup grämelse och torkade bort kallsvetten ur pannan, som blygseln hade frampressat. Men nej, det var blott ett ögonblick; han kunde icke tänka något så illa; hans sunda förnuft ledde honom till hvad som också i verkligheten var det rätta: lady Lydia hade lånat honom dem för att rädda honom ur hans iråkade förlägenhet. Detta hade hon lock otvifvelaktigt gjort utan sir Denes vetskap. I grunden var det således föga bättre än en stöld. Otto kände liksom han hellre skulle velat mista sina ögon, än sc något sädant. Han erfor en stark lust att gå rakt in i rummet, förklara Jarvis vara en skurk och rädda juvelerna från att stanna hos den samle pantlånaren. Men han förkastade i nästa ögonblick denna id6; han insåg huru klok och outförbar den skulle vara och mura mycket ställningen skulle förvärras gerom ett sådant beteende. Nej, han hade ntet annat val än att tiga, att obemärkt vevitna hela transaktionen och sedan dölja len blygsel han deröfver kände för verldens ;gon. Att nu fortfarande följa affären med uppärksamhet, dervid tvekade han ej. Mr ?ale tillslöt åter locket — Otto hörde det