Aftonbladet – 5 april 1872, sida 3

till Otto, som gick vidare under det han tänkte på detta möte. Jag förmodar hon har varit i Irland och är återkommen derifrån, sade han för sig sjelf. Hvar hon nu må ha varit, det vissa är, att hon ser rätt bra ut. : Han gick vidare. Då han ändtligen var framme vid det hus, dit han ämnat sig, var han temligen trött af sin långa promenad och önskade hjertligen att mr Pale måtte vara hemma, så att promenaden ej skulle vara gjord förgäfves. Penningmäklarens bostad såg gammal och oansenlig ut samt bildade ena sidan af en liten, stenlagd gård, hyars motsatta sida begränsades af en vägg utan några fönster. Gården var ej en allmän passage; ingen hade der att göra, som icke önskade träffa mr Pale; platsen var så tyst och enslig, som man gerna kunde finna någon, midt uti det stora, rörliga London. Porten som gick ända ned till marken, var midt på huset och på ömse sidor om densamma var ett rum, Jo, jag ser att han är hemma, sade Otto Clanwaring, vid åsynen af ett klart ljussken innanför jalusien på det närmaste fönstret, då han kom in på gården. Ty mr Pale var en gammal ungkarl och familjen bestod endast af honom sjelf. Vare sig att gården ansågs fullkomligt säker, för att inga förbigående skulle titta in, eller att den gamle penningkarlens nppassare hade varit försumlig, nog af, — den hvita rullgardin innanför jalusien var icke fullt nedsläppt; spjelorna på jalusien lägo raka och man kunde derföre knappt undgå att se hvad som tilldrog sig inne i rummet. Otto Clanwaring stannade och såg dit in, — ej i likhet med andra medlemmar af gin familj, emedan han ej var böjd för spio