kung, en titel, för hvilken han har att tacka den engelske konsuln på Sandwichsöarne, som en gång skickade honom ett bref med utanskriften: Tillkonungen på Fidschi-öarne. Detta ansåg Thakombau vara ett slags officielt erkännande; han förvarade brefvet som sin dyrbaraste skatt och började från det ögonblicket underkufva de särskilda höfdingarne på ön, hvarmed allehanda hvitt patrask från Nya Holland var honom hbehjelpligt. Han herrskar nu öfverallt, utom öfver det inre af den stora ön Vitu Levu, der några kannibaliska bergstammar fortfarande sätta sig emot hans makt; men de egentliga herrarne öfver landet äro de hvita kolonisterna. År 1861 afslog den britiska regeringen att öfvertaga protektoratet öfver Fidschi-öarne; men inom kortare eller längre tid måste Ny Holland annektera dem, och guvernören öfver Nya Sydwales bar redan väckt förslag härom. Thakombau skall då, likasom så många indiska furstar, bli satt Jå pension: Fidschi-öarne ha uppenbarligen en framtid. Ögruppen har ungefär lika stort ytinnehåll som konungariket Wirtemberg och räknar nu 200.000 invånare, men kan utan tvifvel föda fem gånger så många. Från Sidney, Nya Zeeland och San Francisco underhålla dertill bestämda fartyg en regelbunden förbindelse med öarne, hvilka år för år taga allt lifligare del i den allmänna handelstrafiken. God bomull (Sea-Island), socker och kaffe ha redan blifvit stapelartiklar, och af kokosolja utskeppas mycket. Man har funnit koppar, grafit och cement i massor, hvilka det nog skall löna sig att exploitera; och det saknas icke heller guld, stenkol och petroleum. Dessa mineraliska rikedomar finnas dock i det inre landet och kunna icke gifva någon vinst förr, än man lyckats underkufva de stammar som ännu icke erkänna Thakombaus herravälde. Detiärsed och bruk bland kannibalerne i det inre landet, att krigsfångar af en fiendtlig stam uppätas; men de tyckas dock föredraga de hvita, och tyvärr har len wesleyanske missionären Baker, hvilken de åto upp år 1867, haft icke få efterföljare, som ha måst dela hans rysliga öde. Bakola, menniskokött, utöfvar ännu stark dragningskraft 08 de sjelfständiga stammarne, och genom införseln af svin har ingalunda, såsom man rade hoppats, kannibalismen börjat aftaga. Med lessa menniskoätande stammar för konung vr xombau för närvarande ett oförsonligt k i synnerhet i norra delen af ön, på hvilken kovungens 2600; till större delen med gevär beväpnade krigare i början af sistlidne Oktober ryckte ut mot Naggie, en af kannibalernes fästningar, samt eröfrade och förstörde den — en bedrift, för hvilken man förnämligast har att :acka 30 med kammarladdningsgevär utrustade engelsmän. Säkerheten lemnar 1 det hela ännu mycket att önska på Fidschiöarne. I sistlidne November blef t. ex, kuttern Meva från Teriuni på en handelsresa öfverfallen afinfödingarne och len hvita besättningen mördad. Infödingarne ydde derpå med det röfvade fartyget, sannolikt ör att dermed begifva sig på menniskojagt. Denna ortfar nemligen oförsvagad trots alla de åtgärler, som kolonialregeringen i ger en vidtasit deremot. Man har härom flere officiella berättelser till kolonialsekreteraren Palmer i Brisbane. Det är svårt, säger kaptenen på Isabella, ett fartyg, som är sysselsatt med transport af frie arbetare till Queensland, att uppgöra arvetskontrakt med polynesierne. På Salomonsjarne och Nya Hebriderna har han under ett halft ir endast kunnat förmå 44 personer att utvanIra. De hvite äro också sällan ordhållige och åta icke arbetarne resa hem efter deras konraktstids slut. Värst uppträda dock de hvita colonisterne på Fidschiöarne. Deras fartyg komna in till kusten under masken af att vara frediga handelsoch missionsfartyg; de närma sig kanoter likasom för att inlåta sig i handel, men åtsa af våda kantra om dem, hvarpå de ur vattet uppfiskade infödingarne få munkafle och föas såsom frie arbetare till Fidschiplantagerna. Polisåtgärder gagna ingenting till mot dylika nissbruk.