Aftonbladet – 4 april 1872, sida 2

Vid förmiddagens plenum i Första kamaren fäste sig största intresset dels vid wgutskottets utlåtande AZ 17, afstyrkande n af hr Walldn i Andra kammaren väckt wotion i syfte att främmande trosbekännare då befrias från skyldigheten att lemna birag till svenska presterskapets aflöning, els vid bevillningsutskottets betänkande AZ. , tillstyrkande ett af hr Almqvist i samma ammare väckt förslag om införande af beillningstaxering i Vesterbottens och Norrottens lappmarker. Vid behandlingen af den förra frågan upprädde ingen till förmån för sjelfva motiolen, hvaremot hrr Carlns och Ribbings reervation, utgående derpå, att främmande rosbekännare skulle ega rätt att deltaga i rdnandet af folkskolans angelägenheter, utom i hvad rörer religionsundervisningen, understöddes af hrr Berg och v. Koch. För bifall till utskottets förslag yttrade ig i första rummet hr Beckman, som anåg tvenne skilda frågor här föreligga: den örsta, huruvida statskyrkan fortfarande skulle bibehållas såsom bestämmande de cyrkliga angelägenheterna och således anses såsom ett vigtigt statsändamål, till hvilcet alla statsborgare böra bidraga; den anIra, om främmande trosbekännare skola tillåas deltaga i kyrkostämma. Denna fråga unsåg talaren ega största betydelsen, och ittalade sig skarpt deremot. emedan man lerigenom komme att rubba en institution, som man ville skydda. Man hade visserlisen inskränkt sig till att yrka de främnande trosbekännarnes deltagande endast i skolans angelägenheter. Men då skolan våde enligt våra lagar och vårt föreställningssätt hvilar på kyrklig grund, vore äfven detta orätt, och ingen kyrka kunde tillåta ett dylikt ingrepp. Ännu längre gick hr Brun, i det han syntes rent af göra statskyrkan liktydig med religionen. Han ansåg de nuvarande förhållandena fullt rättvisa, emedan äfven anIra än statskyrkans bekännare hafva nytta vf henne, i det lagar, sedlighet och andra vilkor för all slags utveckling uppehållas af religionen. Han förutsåg ock såsom följd af ett bifall till hr Walldns motion ett upphäfvande ej blott af protestantiska religionen, utan af all religion. Hedendom skulle nemligen då träda i kristendomens ställe. En annan följd af förslagets antagande förmenades ock blifva ett förlamande eller en stagnation i den materiella utvecklingen, hvilket påstående likväl ej närmare motiverades. Äfven hr v. Möller och frih, Nordenfalk yrkade bifall till betänkandet, hvilket ock blef kammarens beslut. Med anledning af den senare af dessa frågor yttrade sig först hr Bergman, hvilken ansåg att de privilegier, som redan för långa tider tillbaka tilldelats lappmarkernas inbyggare och flera gånger förnyats, ej kunde upphäfvas, så länge desse fylde sina förbindelser. Privilegierna afsågo dock egentligen jordbrukare, som nedsatt sig ilappmarken, ehuru de sedan utsträckts äfven till andra invånare derstädes. Talaren erkände den af motionären och utskottet betonade önskvärdheten för lappmarkens befolkning att komma i åtnjutande af samma kommunala och politiska förmåner, som svenska folket i öfrigt, och föreslog för den skull återremiss i syftning att erhålla ett nytt skrifveseförslag med anhållan det K. M:t täcktes låta utreda, dels om och i hvad mån kommunallagarne kunna komma i tillämpning i lappmarken och dess invånare sättas i tillfälle att deltaga i val till riksdagens Andra kammare, dels huruvida och i hvad omfång bevillningstaxering der kan införas. Grefve C. G. Mörner var motionären tacksam för hans förslag, för hvars framgång han ej ansåg lappmarksprivilegierna utgöra något så stort hinder, ty dessa friheter afsågo egentligen nybyggare och deras barn. Förhållandena äro också nu mycket olika mot när dessa privilegier meddelades. Då fick ingen handlande sätta sig ned i lappmarken, och än mindre kände man till hela kolonier af skogsafverkare. Om lappmarken ger tillfälle att drifva lönande näringar, borde ej dess invånare åtnjuta skattefrihet. I likhet med denne talare förordade äfven statsrådet Bergström återremiss, anseende för särdeles önskvärdt att Lappmarkens inbyggare inträda i samma rättigheter, som landets öfrige invånare, hvarför dock erläggande af bevillning utgjorde ett vilkor. Till följd af förändrade tidsomständigheter hafva de ock redan begynt utgöra vissa afgifter af bevillnings natur, såsom sjukvårdsoch vägafgifter, landstingsskatt m. m. Tal. ansåg att äfven åt nybyggare, hvilka privilegierna egentligen gälla, skulle kunna gifvas ett vederlag, som lätt skulle förmå dem att åtaga sig bevillning, om den deras hemman åsatta grundränta af 10 rdr direkt utginge i penningar, i stället för att den nu först förvandlas i persedlar, hvilkas värde åter omsättes i penningar, till följd hvaraf den kan uppgå ända till 30, 40 å 50 rdr. Hr Almqvist och frih. af Ugglas talade ock för återremiss, hvaremot hr Munthe, med stöd af lappmarksprivilegierna yrkade afslag. Kammaren beslöt utan votering att återremitera ärendet. Lagutskuitet hade, såsom redan förut blifvit nämndt, i sitt betänkande n:r 11 före. slagit dels en förklaring af 5 i förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, dels ock en författning derom att beslut i vissa förmynderskapsärenden, skola, oaktadt klagan deröfver föres, till efterrättelse lända i afbidan på högre rätts pröfning, hvilket betän kande blifvit af Första kammaren till ut skottet återremitteradt, men deremat af An dra kammaren godkändt. Utskottet hade derföre. i sitt med anlednine af återremis