Aftonbladet – 2 april 1872, sida 2

May kämpade emot sina anhörigas visa åd så länge hon det förmådde, men gaf slutligen vika för hvad hon ansåg som sitt ide och lofvade, med vissa vilkor, att blifva Jarvis Clanwarings maka. Kaptenen var så vördnadsfull, så grannlaga och icke alls besvärlig, att hon nästan förebrådde sig sjelf att hon icke kunde besvara hans kärlek, atan mötte den med köld. Ett helgon skulle icke kunnat vara mera aktningsvärd i sitt uppförande, än kapten Jarvis Clanwaring, och squire Arde samt hans fru prisade honom utan återvändo. Vi måste sanningsenligt yppa, hvad som slutligen till en stor del förmådde May, att trots den inre, djupa motvilja hon erfor för kaptenen, gifva honom sitt Ja. — Hon var blott en qvinna; hon längtade efter att visa Tom, att hon kunde trösta sig öfver hans falskhet emot henne; han skulle finna att hon icke hade några tårar och suckar för den, hvilken så orymt hade lekt med: hennes hjerta — nej, om också detta stackars hjerta skulle brista, ville hon slita hans bild derur! Det var i September som hon gaf kapten Clanwaring sitt löfte. Detta ord uttalades ändock med stor tveksamhet och med en köld i hennes sätt, som borde varit sårande för hennes tillbedjare. Jarvis Clanwaring kan vara lika god som någon annan, efter jag tycks vara tvungen till att gifta mig, tänkte hon med förtviflan isitt hjerta. Full af öm hängifvenhet och tacksamhet, ville nu kaptenen påyrka ett snart giftermål, men här fann han May obeveklig. Icke allenast nekade hon att dertill bestämma dagen snart, utan hon ville icke ens gifva det ringaste hopp om, när denna efterlängtade dag kunde inträffa. Nu var förhållandet att detta dröjsmålföll sig högst illa och olägligt för kapte,