Aftonbladet – 30 mars 1872, sida 3

derliga fåror, som gåfvo det ett verkligt hemskt uttryck. Han satt så ända intill dörren, att de icke kunde försöka att komma in, så vida han ej först steg upp. Under senare tiden begagnades aldrig stora porten om den ens var ostängd. Det tjenar till intet att ni stå qvar längre, sade han hastigt, just som Susanna Cole höll på att explodera ännu en gång. ;Hustru min är sängliggande och jag ämnar inte störa henne så bär på qvällssidan. Och som Black aldrig lät tvinga sig ifrån en fattad föresats, utan höll fast vid hvad han en gång sagt, vare sig ondt eller godt, så förstod May att allt hopp var ute för henne att få träffa mrs Black. Susanna Cole såg ganska väl huru mycket detta kostade på hennes unga matmor. Hör på, Randy, sade Susanna, som med liplomatisk skicklighet anslog en helt vänig ton, efter jag nu är här, så skulle jag vilja säga ett par ord om Emma Geach. Hur var det med henne, då ni hade bref? Det vet inte jag, det var hustru min som fick bref, svarade Randy vresigt. Nå, hur var det med henne? Gick väl an. Gossen hade dött. Det var en sorglig händelse, Randy, att let skulle gå så för henne, fortfor Susanna, som tycktes hysa det varmaste deltagande ör Emma Geach. Randy lät höra ett grymtande läte: Som man bäddar, så får man ligga. Och — var Tom Clanwaring verkligen wennes käresta? frågade Susanna och sänkte östen så att May knappt hörde henne. Den inga flickan vände sig hastigt bort, liksom ör att se någonting ute på vägen. Hvem skulle det annars ha varit? gennälde Randy och såg helt förvånad på Suanna.