Här fanns icke hopp att möta så mycket som en forvagn. Nå, det må jag säga — detta är en liflig väg! utbrast Susanna allt otåligare. Kanske ämnar ni gå på ett besök hos lady Lydia, miss May? Inte, så vidt jag vet, Sanna. Åter ett par skarpa fnysningar och Susanna Cole steg på vidare, med sina hvita strumpor och skor, knutna med korsband öfver vristen, Hennes kattunsklädning, tryckt med bruna qvistar på ljusgul botten, räckte nätt till fotknölen och på hennes sätt att gå, med långa steg, i det hon satte foten hårdt emot marken, såg May att hon var van vid, hvad hennes ungamatmor kallade, sitt raska lynne. Alltnoga betänkt, ansåg May det vara klokast att blidka henne, ty om Susanna satte sig riktigt på tvären, så torde hela expeditionen gå omintet. Jag ämnar gå till Den smygande Indianen, Sanna. Denna förklaring tycktes icke heller vara Susanna till nöjes. För ett besök der hade hon icke just så mycket att invända, ty hon kunde då alltid få prata ett par ord med Black och hans hustru, och det var naturligtvis bättre än att icke få prata alls, men hennes lynne hade nu kommit på tvären, Och hvarför, i all verlden skall ni gå dit, miss May? Jag ämnar fråga efter hur den stackars mrs Black mår. Och dessutom, tillade hon, dels emedan hennes ärlighet förbjöd henne hyckleri, dels kanske ock för att Susanna säkert skulle inse hennes rätta motiv — dessutom ämnar jag taga reda på hvad som är sannt eller inte sannt af hvad som blifvit sagdt om mr Tom Clanwaring. Och hvarför önskar ni, miss May, få