nad, och May hade tyst och sorgsen sutit på trädgårdssoffan under valnötsträdet; men på en gång vaknade hos henne en håg att promenera, och hon beslöt att Den smygande Indianen skulle blifva målet för vandringen. Jag ämnar gå ut, Susanna, sade hon på sitt förtjusande, bestämda sätt. Tag på dig din hatt och kom med mig. Och som Susanna icke var ohägad för saken, hade hon ingen invändning att göra, utan gjorde sig i ordning, och de begåfvo sig af ut genom parkgrinden vid Arde Hall, May, klädd i en vacker hatt med en krans af törnrosor, och i handen en grön parasoll, som hon höll sänkt emot vestra horisonten, der solen just nu höll på att gå ned. Susanna Cole hade sin vanliga svarta fläthatt, till formen snarlik en rund, upp och nedvänd korg, samt på halsen en tryckt kattunshalsduk. May hade kastat en tunn, hvit sommarkappa öfver sin lätta musslinsklädning. Då de kommo upp till vägen, vek hon af åt höger. Skall det bära af åt det hållet? utbrast Susanna, hvars röst hade ett blandadt uttryck af förvåning och missnöje. Hvarför, i all verlden, går ni ditåt, miss May ? Emedan jag helst vill det, svarade hennes unga matmor med en viss bestämdhet i rösten. Susanna gaf genom en fnysning sitt misshag tillkänna. Vägen behagade henne icke alls; hon tyckte om att se och träffa menniskor som hon kunde få prata litet med, och till venster hade hon flera bostäder med deras invånare. Till höger deremot — den väg som miss May hade valt, fanns intet annat än enslighet; på dess ena sida låg sir Dene Clanwarings park; på den andra det landskap som sträckte sig bortom Hålvägen.