Aftonbladet – 28 mars 1872, sida 3

täcka ansigtet, der-.den ena rodnaden ja gade den andra, som skyar på himlahvalf vet, medan hon riktade sina ångestfulls blickar mot marken, kunde han ej emotstå sin rörelse och May kände hastigt och med fasa hans vackra, svarta mustacher tryckta mot hennes läppar. Med våldsam ansträng ninglyckades hon rycka sin hand ur hans och med ett skrivaf smärta och harm ilade hon in i huset och upp i sitt rum. Susanna Cole, hvilken varit sysselsatt med att ordna sin unga frökens klädningar i garderoben, blef ej litet häpen vid att se henne störta in i rummet, kasta sig ned på en stol och brista i gråt. Hvad i all verlden har nu händt, miss May? Jag önskar att jag kunde springa min väg! Jag ville komma långt, långt häri från! utbrast May med häftighet. O. hvad ändock lifvet är tungtl! Hå, jag tycker, för min del, att det är ganska lätt, om man bara tar detlättsamt, genmälde Susanna. I detsamma ljöd upp igenom det öppna fönstret en vers af en gammal folkvisa, sjungen med smak och af en vacker röst. Slutstrofen ljöd sålunda: Den vännen som for, du litade på, Men han svek dig ändå!Susanna Cole stack varsamt ut hufvudet: Det är kapten Clanwaring, miss May! hviskade hon, sedan hon åter dragit sig tillbaka. Han sitter der nere på trädgårdssoffan under valnötsträdet. Jag önskar, att han i stället hängde uppe i trädet, svarade miss May. TIONDE KAPITLET. Bättre hade ovisshet varit. Stel som en bild och äfven nästan lika blek som om hon varit af marmor, satt May Arde. Det finns ett gammalt talesätt, att förtviflade förhållanden fordra förtviflade medel och ett sådant var det obestridligen som hade användts emot Mays egen