ka — eller om man så hellre vill teosofiska — åsigter måste naturligtvis ligga utanför lanen af en tidningsuppsats. Intet annat mdöme derom tilltro vi oss heller att fälla, n att de genom sin ädelhet, upphöjdhet och ndlighet stå i en skarp och för dem särjeles fördelaktig motsats mot å ena sidan len materialistiska, å andra den stelt ortoloxa riktningen, som på hans tid gjorde sig svällande. Ja, denna lära om andarnes inverkan på menniskoverlden och menniskor1as på andeverlden; om de olika lifsformera, hvilken hos tänkaren sjelf liksom hos ans efterföljare bör alstra en fullkomlig oräddhet för döden; om kärleken såsom trons innersta väsen, i det trons lif utan kärlek förhåller sig som solljuset utan värme, såsom om vintertiden, när ingenting Växer, utan allt förtvinar och dör ut, men tron af kärlek förhåller sig som solljuset om vårtiden, när allting växer och blommar: denna lära förmäler han ej tankensgdjup med känslans innerlighet, och är hon ej först och sist sant religiös? En sak som förtjenar särskild uppmärksamhet är ock att den Svedenborgska kyrkan endast omfattar de mest bildade och fromma personer, under det den för råa och sinliga ej eger den ringaste dragningskraft. Om det gifvits olika meningar öfver Svedenborgs lära, har det funnits blott en om hans dygd, yttrar v. Beskow i sitt till Svenska akademiens högtidsdag 1858 för fattade äreminne öfver honom, Må då icke denna af alla, som med honom kommit i be röring — från Carl XII och den snillrika drottning Lovisa Ulrika ned till de amsterdamske borgare, med hvilka han under sin vistelse i Holländ umgicks — bekräf tade dygden hos mannen, må den ej tillåtas att skapa aktning och vördnad för hans namn, liksom hans oförlikneliga lärdom at gifva honom ett välförtjent rum i minnet: tempel? Mer finns i himmel och på jorc än någonsin filosofien har drömt om, säge! en af de på en gång djupsinnigaste och sin uppfattning mest konkreta menniskor som jorden burit. Må derför den, med hvar filosofi hans drömmar ej låta förena sig bortse från dem: tillräckligt återstår doch för Svedenborg, att han skall kunna räknas för en ovanlig man. Men den, som allvar ligt älskar att pröfva andarne, må han gran ska hans lif och Tära, och, äfven om han såsom Herder, i hans andesyner ser blot lefvande, objektiverade, af honom sjelf trodd: diktskapelser, skall han dock erkänna, at han var en sanningens tjenare och att har blef beståndande i kärleken.