4 UCLLla OMTIAUC Nal CH SYCHOSK YCLCOSKRAPS an af europeiskt rykte, Anders Retzius, itsordat hans otroliga lärdom, genomtränande blick och omfattande snille samt utyckt sin förundran öfver att ingen rörelse wom vetenskapen följt af detta arbete (Oecoomia regni enimalis, helst det förtjenar tt anses såsom klassiskt i fysiologien. Det begränsade utrymmet har hindrat oss tt gifva mer än några få och ofullständiga ntydningar om Svedenborgs oerhördt stora etydelse såsom vetenskapsman, och äfven ör dessa stå vi i skuld till hans många ldre minnestecknare. Dock bör af det ämnda framgå att denne snillrike mans etenskapliga verksamhet i allmänhet fallit en oförtjent glömska. En orsak dertill an visserligen ligga deri, att han utgafl ina mest epokgörande skrifter på latin, varigenom de blott kunna vara tillgäng-: ga för vetenskapsmännen ex professo. Men on räcker dock ej till-att förklara hvarför : ke. just desse låtit sig angeläget vara att ita Svedenborgs storhet komma till heders. im fransk lärd M. de Thomå, indelar mottåndarne mot hans rykte i tre klasser: Någre; säger han, som tillskrifva allt en lump och tro blindt på naturen, befara att ännedomen om dessa upplysande verk af en störste fysiker och teosof, som någonin funnits, skall gifva sista dödshugget åt eras system. . Andre, som i tysthet lånt af onom, darra för upptäckten deraf, i fall ällan -blieve. närmare känd. Det tredje laget vedersakare äro de, som njuta ett nseende, hvilket tillkommit genom den öferdrifna mening man egt om deras kunkaper, men som vidkännas inom sig sjelfve in otillräcklighet och derför frukta framrädandet af denna polstjerna, som ofelbart kulle fördunkla dem och nedsätta dem till eras verkliga värde. Den riktigaste förklaingsgrunden för detta förvånande faktum orde dock vara den enkla, af engelsmanen White anförda: att dessa märkvärdiga krifters auktor varit andeskådare. Svedenborgs för sin tid så märkliga diinationer på detvetenskapliga området ha, åsom förut är antydt, sin grund i ett ger womträngande snille och en :lågande sinbillingskraft, men de voro dock ej lösa foster f densamma, utan bygdes städse med en natematisk följdriktighet på grunden af ljupa forskningar och omfattande erfareneter. Samma klarblick visade han också i ndra lifvets förhållanden. Hos honom, likom förut hos den minnesvärde Linköpingsvispen Brask, lefde tanken om en Göta kaal med utgångspunkt från Norrköping. Han ippgjorde, 140 år, innan denna tanke förrerkligades, förslag till upprättande af en rofession i svenska språket vid Upsala unirersitet. Egendomens och skatternas så högst lika fördelning och den deraf följande kamjen mellan samhällsklasserna i Frankrike, om han vid en resa derstädes 1736 iaktog, föranläto honom att redan då förutsäga let gamla samhällets sammanstörtande. Det ider således intet tvifvel att Svedenborg ill sin innersta natur var en siare. Följer man denne snillrike mans utvecking, kan man knapt förvåna sig deröfver, utt hans profetiska ande småningom lyfte ig till allt högre rymder. Sedan han tiligt öfvergifvit skaldebanån för matematika och fysiska forskningar, hade hans kun: kapsbegär drifvit honom att söka omfatta 1ela universum, och resultaten af dessa stulier framlade han i sina opera filosofica. rån skapelsen i sin helhet öfvergick han ill utforskandet af den synliga skapelsens lögsta företeelser: djuroch särdeles meniskokroppen, och man torde erinra sig att lans syftemål dermed var att lära känna jälen. Nu följde i ordningen ett arbete, ,enämdt De cultu et amore Dei, der han bevandlar sjelfva skapelseprocessen, paradiset ch de första menniskornas oskuld och kärek, upprullande en tafla af frisk vårgrönka, hvarunder man andas en evig ungdom. å några år hörde man ej af den outtröttige författaren, till dess han framträdde ned sina Arcana ceelestia, hvars utgifvande upptog sju år och som omfattar åtta starka vartband. Det är här han först uppstigit ill åndeverlden och uppenbarar densamma, ådan han sett henne dels i en andligare örklaring af den heliga skrift, delsi de uppenbarelser som förunnats honom sjelf. Det nå för den ytlige betraktaren synas förvåande att en erfarenhetsvetenskapernas od are kunde kommit derhän, men för en djuare uppfattning ligger dock obestridligt en erklig följdriktighet i denna utveckling. )en är dessutom ej något ensamt-stående aktum. Skarpsinnigt anmärker nemligen v. Beskow, att Newton slutade sina naturberaktelser med ett försök att förklara upenbarelseboken; Linn skref sin Nemesis ivina; Bonnet afhandlade icke blott meniskans, men djurens pånyttfödelse i en anan verld, öch Berzelii medtäflare, den frejade Humphry Davy, yppade för oss en anesyn, Svedenborg var andeskådare och teosof, ch hans namn är fäst vid en religionsekt ved mystisk åskådning. Detta i förening red nägra anekdoter rörande hans andesyer är sammanfattningen af det stora fleralets kännedom om honom, och det enda erättigandet för att man äfven i bildade ch-högst ortodoxa kretsar anser-sig kunna örnämt småle och rycka på axlarne, då svärmarens namn nämnes. Om beskaffeneten af hans visioner våga vi icke yttra ss. Att de för honom egde full sanning ch ofta nog egde äfven en objektivt verklig wotsvarighet är obestridligt. Märkvärdigt! og antager sjelfva Locke, denne den empiiska förnuftighetens representant, möjligeten af öfvernaturliga uppenbarelser ochl: ttrar derom: Gud utsläcker ej menniskans aturliga ljus, när han upplyser hennes förtånd genom ett öfvernaturligt. Om hanl ill föra oss att emottaga en sanning, så l: ntingen låter han oss se denna sanning ge-l om det naturliga förnuftets vanliga vägar, ler låter han oss förstå att det är en anning, som hans allmakt bör göra för oss ntaglig. Och å andra sidan: om en sguomlig inspiration någonsin funnits till, l: vånne den ej är en fortfarande gåfva tilll. e utvalde mensklighetens siare och skalder, ller måste man antaga att Stefanus var l: en siste. som kunde säga sig se himmelen :