Aftonbladet – 27 mars 1872, sida 2

Anfäkta! Jag önskar min tunga hade blifvit lam, hellre än jag hade nämnt något öm den här affären, yttrade Otto missnöjd och otålig. Vi äro väl inte snöhvita, någon af oss, det vågar jag påstå, bäste squir. Och hvad den der flickan på värdshuset med sin medfödda djerfhet angår, så är hon väl föga värd-att vi så hårdt låta-sakengå oss till sinnes. Det är inte detta som gör mig ursinnig, genmälde squiren, men den skurkens falskhet och hyckleri. Jag trodde på bonom när stan lika säkert som jag litar på mig sjelf. Och dermed rusade han vidare framåt vägen i yrvädret, som nu på allvar börjat. NIONDE KAPITLET. Afsked ur krigstjensten. Dagar och veekor fortskredo; Toms bortresa började så småningom tillhöra det förflutna. Tom var i Irland, strängt anlitad med arbete och fyllde med heder den plats han erhållit. Den var icke någon sinecur; han hade haft mycket att göra hemma på sin farfars. egendom; han hade det ännu mera nu och hans ansvar var vida större, Berättelsen att han stått i en kärleksförbindelse till miss Emma Geach, hade spridt sig på orten och de nyfikna i Hurst Leet drogo sina slutsatser, att sir Dene — eller kanske mylady sjelf — hade till straff skickat bort honom. Till följd af tidens lättsinniga åsigter och möjligen äfven den föga aktning miss Emma åtnjöt, ansåg man i allmänhet att straffet var vida strängare än hvad det behöft vara. I Januari, då Otto Clanwaring for upp till London, följde käptenen med, under förklaring att han hade affärer der. Han var likväl snart åter tillbaka, sedan sir Dene,