Aftonbladet – 25 mars 1872, sida 3

— Universitets-kanslern grefve Henning Hamilton anlände med onsdagens snälltåg till Lund samt mottogs vid jernbanstationen af prokanslern biskop Flensburg. Kl 1 e. m. mottog kanslern uppvaktning af universitetets lärare och tjenstemän. Biskopen gaf i biskopsgården middag, till hvilken voro inbjudna ledamöterna af. consistorium majus, de studerande nationernas kuratorer med flere personer. Kl. 3 e.m. i torsdags gåfvo universitetets lärare och tjenstemän middag å föreningens festsal för kanslern. Universitetets rektor, prof. Blomstrand, föreslog dervid välkomstskålen, hvilken af kanslern besvarades med en skål för universitetet. Efter middagens slut intogs kaffe i den del af föreningens nedre våning, som benämnes societetsvå ningen. Under tiden samlades studentkåren ifestsalen, som blifvit prydd. med de tre nordiska rikenas och de studerande nationernas fanor, för att der med en enkel fest hylla universitetets nye kansler. Vid half-8-tiden infann :sig kanslern, åtföljd af prokanslern och akademistatens ledamöter, och vid hans inträde Tppspetades från läktaren en marsch. Kort derpå sjöngos af stodentsångföreningen till kanslern stälde helsningsord. Studentkårens ordförande, doktor Elof Tegner, besteg derpå talarestolen och frambar för kanslern kårens hyllning i ett tal. Grefve Hamilton besvarade den för honom utbragta skålen på ett varmt och tilltalande sätt. Han erinrade om, att det mången gång blifvit sagdt och väl torde komma att mer än en gång upp: repas för ungdomen: Framtiden tillhör eder; men han tillade, att detta endast sker under det vilkor, att ungdomen sjelf tillhörde fosterlandet. Han menade att om hvad han kunnat uträtta skulle synas något betyda, så berodde det derpå, att han haft att verka i en tid, då så oändligt litet skett och han förklarade sig ingalunda hoppas på den plats i historien, som den förre talaren velat tillerkänna honom. Han hade ingenting annat gjort, än hvad hans pligt såsom svensk medborgare och hederns fordringar ålagt honom. Detta vore också det enda beröm han eftersträfvat vid fullgörandet af de uppdrag, som tid efter annan blifvit honom tilldelade, och om han icke nekat att mettaga några af dessa, ehuru de synts ho nom sjelf nästan pfverstiga hans krafter