Aftonbladet – 25 mars 1872, sida 2

man-inte. oförvarandes kommer på honom i samma stund. Hå, kors, han var ju rent al ifrån sig, af skrämsel! Han ville nära på hålla sig fast vid min schal. Och hade ban bara varit rädd för det han-tagit pengarna, inte skulle han bjudit Jack: Pounds pojke ett sexpencestycke; för att följa med honom hem, på det att han skulle slippa gå ensam. Nej, nej, Randy Black säg min gamla husbonde i lördags natt, tillade hon med innerlig öfvertygelse, eller trodde åtminstone att ban såg honom, lika visst som jag heter Mary Barber. Han kunde lika fullt äfven ha lagt sig till pengarna. Han kunde det, svarade hon med en tonvigt på detta ord, som uttryckte tvifvek. Jag är likväl inte så säker derpå nu, som i början, Tiden får väl utvisa det, squire. Och mr Arde, som lätt tog intryck af hvad han hörde, började äfven känna sig något vacklaude i sin tro. I stället för att genast återvända hem gick han ginvägen bort till värdshuset. Den smala gångstigen mellan skogsdungen och staketet, hvarifrån Robert Owen troddes fallit ned och drunknat i dammen, denna damm, med sitt djupa, stillastående vatten vid kanten af vägen, allt var ännu liksom för tjugufem år tills baka. Squire Ardes tankar återvände 41 den förflutna tiden, då han gick der fram. Han erinrade sig, liksom detvarit i går, huru den gamle squiren, Geoffry OClanwaring och han sjelf hade gått till värdshuset dagen efter Owens försvinnande, och huru han icke kunnat undertrycka en. viss misstanke emot Black. Om värdshusvärden verk. ligen haft sin hand med vid Robert Owena död, så kunde det förklara de anfall af vidskeplig skrämsel som emellanåt angrepo honom, (Forts.)