Aftonbladet – 21 mars 1872, sida 3

ierfordras, redan så tidigt som i Augusti. Fö det andra skulle det kanske knappt nog lycka att erhålla behöflig och god mossa åt alla dess: för en så lång tid som nordpolsresan skull komma att omfatta. Renarne äro visserli gen härdiga, men detta gäller förnämligas i deras fria tillstånd. Under förändrade kli matiska förhållanden och i fångenskap vise de sig ofta sensibla och förlora sitt hull Det är derföre att befara, att de, efter at ha blifvit förda öfver hafvet och ha öfver vintrat på Spetsbergen, icke längre äro vic sin fulla kraft. Men den allra svåraste frå gan är, huru man skulle föra med sig der mossa, som djuren skola lefva af på vägen Renmossan är, såsom män vet, mycket vo laminös i förhållande till sin näringsförmåga och det är tvifvelaktigt, om denna skörs växt skulle likt hö tåla vid att samman pressas utan att söndersmulas och i detta tillstånd ratas af renarne. Af mossa i na turligt tillstånd kan en ren icke draga mer än ett par tunnor, och denna qvantitet skulle gå åt till djurets eget underhåll under loppet af 5 till 6 dagar, och på så kort tid skulle man icke ha härmat sig synnerligen mycket till polen. Under alla dessa om ständigheter tyckes det således att man ät temligen långt ifrån att ha löst uppgiften att kunna använda våra nordliga dragare på ett så långt afstånd från de mosstrakter. af hvilkas tillvaro de äro beroende. Det är likväl bättre, att alla svårigheter vid ett så jallvarsamt företag som den påtänkta resan på förhand på det noggrannaste besinnas och, så vidt möjligt är, belysas, än att de för sent inses, då de kanske redan ha blif. vit olycksdigra för de djerfva deltagarne i resan.