Aftonbladet – 21 mars 1872, sida 2

tagit dem, så skulle jag då aldrig låtit ho nom resa. Kanske, om jag ännu en gång hade talat med honom, skulle saken tagit en helt annan vändning. Det var aldrig min mening att låta det bli vårt sista samtal, då jag lemnade honom respengar och gaf honom instruktioner. Men straxt derpå då jag observerade det gjorda tillgreppet, stängde jag in mig i mina rum och gaf blott nödiga befallningar åt Gander. Jag ämnade endast säga, återtog squiren helt lugnt, att ganska väl någon kunde kommit in genom glasdörren och tagit dem. Enligt min tro, kan derom inte vara något tvifvel, och sådan tycktes äfven Toms åsigt vara. Ty, som ni äfven sjelf torde medgifva, sir Dene, kunde en person mycket väl stått utanför fönstret och sett er räkna pengarna. Har jag nekat dertill? Ar det er afsigt, Arde, att rentaf drifva mig ifrån förståndet? Visst gingo de den vägen; — tror ni inte att jag har sundt förnuft? Och när jag tänker på huru jag, — jag sjelf har smädat och förtalat Tom! — min stac kars Geoffrys son! Anfäkta de pengarna! Jag önskar Parker varit både död och begrafven, hellre än han dragit hit den struntsumman just den dagen! I alla dessa utbrott af ett retligt lynne såg mr Arde tydligt en herrskande, djup längtan, att åter få Tom tillbaka. Nästa ögonblick yppade sir Dene ganska tydligt att denna förmodan var den rätta. Margaret är borta och på ett så förskräckligt sätt! — Nu är äfven han borta — jagad ur huset med skam och i ovänskap! Hvad är det nu värdt att lefva längre? Dessa två voro de enda som jag verkligt älskade. Här skall inte behöfvas mycket öfver