Aftonbladet – 19 mars 1872, sida 2

tär åt hertskapet sjelfva ätt afgöra. Då jag mötte honom, alldeles yr i hufvudet af för skräckelse, tyckte Jag det var min skyldig: het att underrätta. derom. Det var allt sammans. Men — hurun förklarade han sjelf den förfärän som han visade? inföll Otto. Det må ni väl kunna yppa för oss, mrs Barber. Ja, han sade sig ha sett någonting här ibland träden, som skrämde honom, yttra de hon efter en kort tystnad. Som jag nyss sade, så kunde den berättelsen nog blott ha varit ett påfund af honom. God morgon, tiylady, god morgon, mina unga herrar. Lady Lydia, som under hela besöket ej hade sagt ett enda ord, nickade blott till svar på den höfliga afskedshelsningen ; Otto följde dereinot Mary Barker ut till porten; hon tog sin korg, neg för honom och gick. Ehurn kort stund Otto hade varit borta från biblioteket, fann han vid sin återkomst sin iiior och Jarvis inbegripna i ett lifligt samtal, som närå nog höll på att öfvergå till dispyt. Mylady hyste ej det ringaste tvifvel om att icke Black tagit pengarne, en sak som souen deremot bestämdt förnekade. sDetta är en gissning som noggrannt måste förtigas, Otto, sade Jarvis, i det han hastigt vände sig till broderh. Framför allt bör inte sir Dene få del af den der qvinnans berättelse. , Hvarför det? frågade Otto ärligt. Jag skulle anse det rättast att genast meddela saken åt sir Dene och dermed revtvå Tom från alla misstankar. Detta skall ske i alla fall, var säker derpå, och ialla fall har sir Dene redan af egen håg frikänt honom. Jag vill säga dig en sak, Otto: blanda dig inte i den här at: