Aftonbladet – 16 mars 1872, sida 3

hvarom fråga är, blifvit skrifven och utgifveil på Napoleons uttryckliga befallning. Man har för öfrigt härom ett ganska påtagligt vitnesbörd. Sir Robert Wilsön, som vid tiden för invasionen å engelska styrelsens vägnar uppehöll sig vid ryska armån, fann den 26 December 1812 bland franska armåns qvärlemnade effekter ett stort antal exemplar af Lesurs bok. Sir Bobert Wilson säger uttryckligen, att detta arbete blif vit offentliggjordt under the immediate superintendence of French governement. Han tillägger att denna publikation var en ohjelplig dumhet, emedäil den afelöjade Frankrikes politik mot Ryssland. , Om vi taga fasta på alla dessa detaljer, visar det sig helt naturligt att påfundet om en af Peter den store för efterkommandes räkning författad politisk förhållningsorder här för förstå gången framträdde. Anda dittills hade ingen hvarken i IHygsland eller på något annat håll kännt tillvaron af ett dylikt dokument, och detta oaktadt arkiven i Ryssland äro kanske bättre ordnade än i något annat land. Dessutoit Nar hr Lesur icke haft modet säga, att han sett deima handling eller erhållit något bevis på dess tillvaro. Hans ord, i inledningen till hans bok, lyda, märkligt att omtala, sålunda: Man försäkrar (On assure), att i det sörskilda kejserliga ryska arkivet finnas heriliga memoirer, skrifna med Peter den stores hand, hvaruti denne furste framställt de planer, han anbefallt till sina efterträdares uppmärksamhet, och hvilka de flesta af dem följt med en så att säga religiös ståndaktighet.Låtom oss höra några af dessa paragrafer enligt Lesurs redigering. Vi välja ett par af de kortaste och nämna att de finnas fullständigt upptagna (till antalet 14) i den nyutkomna franska broschyren, Fjerde paragrafen bjuder att Underhålla Englands, Danmarks och Brandsnburgs afondsjuka mot Sverige, för att i följd häraf dessa makter skola till sluta ögonen för de eröfringar man kan göra från det sist nämnda landet, hvilket man slutligen skall underkufva. V Göra Österrike benäget att jaga turkarne ur Europa, och under denna förevändning underhålla en permanent armdå samt anlägga flottstationer vid Svarta hafvets kuster och sålunda under ett jemnt framåtgående närma sig Konstantinopel. VI Underhålla anarkien i Polen; utöfva inflytande på dess riksdagar och framför allt på dess konungaval; begagna hvarje tillfälle till styckning och slutligen underkufva detta land. XL Alltid välja tyska prinsessor till gemåler åt ryska furstar och sålunda genom familjeintressen mångdubbla förbindelserna och öka vårt inflytande i detta rike. Redan det anförda torde ådagalägga den dubiösa beskaffenheten af dessa, för att vara författade af ett snille, temligen enfaldiga instruktioner, och, oberäknadt allt annat, träder detta ytterligare i dagen genom Lesurs förlägna sätt att gå till väga. Ett dokument af en så utomordentlig vigt borde väl i ett arbete sådant som detta ovilkorligen ställts främst; i stället utgör det en mariginal-anmärkning och föregås af det försigtiga uttrycket: Man försäkrar att det finnes etc. Lesur har tydligen varit föga eller alls icke öfvertygad om memoirernas äkthet. Han har icke velat alldeles kompromettera sitt rykte som historiker och derför gjort blott hvad han varit nödd och tvungen att göra. Omöjligt är till och med ej att kejsaren, så att säga, sjelf hållit i pennan. I förordet läses bland annat följande: Om Europas gode genius (underförstådt Napoleon), såsom alla tecken antyda, ändtligen hejdar detta nya väldes (ryska väldets) farliga flygt, så skall detta arbete, som skrefs då dess makt var på höjdpunkten, blifva ett af de minnesmärken, som på de stora flodernas strand angifvala spåretaf deras öfversväm ning. Äro dessa rader icke skrifna af Napoleons egen hand, så äro de dock säkerligen dikterade af honom, ty de förete så att säga ett aftryck af lejonklon. Emellertid är denna bok, som skulle vara ett everldligt monument, numera fullständigt glömd. Ingenting deri eger numera intresse, utom den not som tillkommit antagligen på herrskarens bud. Processen är dock icke härmed afslutad; de hemliga memoirerna inträda i en ny fas. På 1830-talet lefde i Paris en medelmåttig belletrist vid namn Gaillardet, för hvilken Alexandre Dumas vidunderliga talang att förvandla sanning till fabel, historia till roman, var en källa till afundsjuk täflan. Vid slutet af 1835, då polska frågan var expedierad och orientaliska frågan hotande uppsteg vid horizonten, då alla menniskor talade om den ryske kolossen, då företog sig denne författare, som på grund af en underhaltig melodram af egen fatabur antog signaturen auteur de la Tour de Nesle, att under titeln Memoires du Chevalier d Eon skrifva en roman (utgifven 1836), hvari Peter den stores instruktioner började spöka. Chevalier dEon eller, såsom denne mystiske person äfven blifvit benämnd, la chevaliere d Eon, lär spelat någon hufvudroll i berättelser om galanta äfventyr vid kejsarinnan Elisabets hof och kunde i och för sig bilda ett ganska brukbart stoff för en spännande roman, men hr Gaillardet önskade skrifva ett allvarsamt arbete, en politisk tidsbild, hvarvid hans namn skulle blifva fästadt i egenskap af historiker och tänkare, Fastän han ej omtalar det, hade han utan tvifvel läst Lesurs bok och der hemtat iden till sin egen. TLesur hade uttryckt sig något obestämdt om memoirernas tillvaro; Gaillardet bortkastar all tvekan i detta afseende, men förvandlar dem för säkerhetens skull till ett testamente — så långt äro vi nu komna. En kopia af detta testamente hade enligt Gaillardets uppgifter 1757 blifvit förd till Paris af chevalier dEon och öfverlemnad åt utrikesministern abb de Bernis samt vidare åt Ludvig XV sjelf. Ordalagen äro något mera qvasi-diplomatiska i testamentet än i de hemliga memoirerna, men andemenineen är fullkomligt densamma samt