Aftonbladet – 16 mars 1872, sida 2

huru högt Tom alltid hade älskat honom, huru han försökt att på bästa sätt tjena honom och huru bittert deras skilsmessa grämde honom. På sista sidan bifogade Tom några råd, angående egendomens sköt sel, hvilka borde vara till gagn för den, hvilken skulle efterträda honom såsom förvaltare. Det var ett långt bref; hvart ord deri andades välvilja; det var i sin helhet värdigt en man af heder och vitnade nogsamt om den kärlek Tom hyste för sitt hem och sin gamle farfar. Ja, detta bref var allt för godt och he drande för brefskrifvaren att få komma inför sir Denes blickar. Lady Lydia, som tagit sina mått och steg för att få det i sina händer, bröt det och genomögnade i hast innehållet, innan hon derefter kastade det i elden; ty om också hon icke trodde ett enda ord af hvad Tom försäkrade, så befarade hon att baroneten möjligen skulle bevekas och återkalla sonsonen till Beechhurst Dene. Sir Dene fick således aldrig veta, att Tom hade skrifvit. Nu var det så, att squire Arde likväl i grunden egde ett samvete. Redan före brefvets ankomst hade han åter börjat vackla i sitt fördömande af Tom och hysa sina tvifvel om den unge mannen verkligen hade gjort sig skyldig till några svåra förbrytelser, och detta bref, som han erhållit, bidrog i hög grad att nära denna känsla. Han kunde ej alltid glömma att den stackars Tom, af honom så kallsinnigt, af andra så hårdt bemött, — ändock var hans första, innerligt älskade hustrus systerson och huru squiren tänkte härpå, så fattade han i hast ett beslut att sjelf fara till Bristol för att träffa Tom. Det var nemligen så, att den sistnämnde, enligt