Aftonbladet – 15 mars 1872, sida 2

garne, emedan ingen menniska mer än han varit inne. Förvirrad af sorg och fasa för att en sådan fläck på Clanwaringska namnet skulle bli bekant, förbjöd han mannen att säga ett ord om händelsen och tillade för att öfverskyla saken, att möjligtvis penningpäåsen blifvit buren upp i hans rum i öfra våningen. Cole begrep hvarthän baroneten syftade med detta vacklande och låtsade tro att hans nåd nog skulle få rätt på pengarna. Hästläkaren var en skarpsynt man och dessa ord som i bestörtningen undfölls sir Dene: Hvad! har han äfven lagt detta, till allt det öfriga? väckte hos honom en misstanke att Tom ansågs vara gerningsmannen. Cole hade likväl icke med saken att skaffa; han teg derföre vis ligen, tackade blott för det anhållna papperet och sade god natt med den enfaldigaste min i verlden. Derpå ringde sir Dene på Gander. Då den gamle trotjenaren kom befalde han honom stänga dörren. Hör på, Gander, började han kommer du ihåg, att jag tidigare på aftonen gick ifrån detta rum till matsalen? Det var när Cole kom hitupp och jag sade dig att jag ej kunde mottaga honom. Mins du det, frågar jag? Ja, sir Dene. Jag lemnade då mr Tom qvar här inne: Hur länge stannade han? Såg du honom när han kom ut? Han kom ej alls ut den här vägen, sir Dene. Utan tvifvel måste han gått ut genom glasdörrarne. Hur vet du det? Deraf, sir, att han inte fanns qvar härinne, då ni kom igen — jag följde straxt efter bakom er, med ljus, som ni torde påminna er. Och att han inte kom ut genom den här dörren, medan ni var borta, det vet