Aftonbladet – 15 mars 1872, sida 2

var den skyldige? Detta var lika säkert som om de sjelfva hade sett honom taga pengarne. upprepade lady Lydia flera gånger. Sådan var den berättelse som mr Arde hörde. I ögonblickets bestörtning antog äfven han samma öfvertygelse, och tänkte att Tom slutligen blifvit drifven till att begå ett brott. Och ehuru han betraktade detta med nästan lika mycken fasa som sir Dene — ty var ej Tom äfven beslägtad med honom? — så erfor han derjemte ett stort mått af medlidande med den unge mannen. Bortvisad med knappt ett öre på fickan, kan jag tro; och så blef väl frestelsen honom för stark, stackars gosse! tänkte squiren för sig, då han åter lemnade sir Denes rum. Denna känsla af vänligt medlidande, lyckades likväl lady Lydia tillintetgöra, utan att sjelf veta af densamma. När jag rätt tänker på saken, kan jag likväl knappt tro honom om det! utbrast mr Arde, i hvars åsigter en omstörtning egde rum, i och med detsamma han trädde ut genom förstuguporten af detta hem. Mylady såg sig hastigt omkring för att förvissa sig att de voro ensamma. Hennes röst sjönk till en hviskning: Ni skulle inte tala så, om ni hade reda på allt. Det andra, hvartill han gjort sig skyldig, är väl ännu däligare. Dåligare än detta! Om inte precist dåligare, så är det åt minstone ganska klandervärdt i sin väg. Menniskor se förbrytelser med olika ögon, som ni vet, mr Arde. Jag anser att man nte kunnat vänta något bättre än stöld af n person med så låga böjelser och så dåiga relationer som Tom Clanwaring. Men hvad ondt har han då gjort, som.