Aftonbladet – 15 mars 1872, sida 2

— Södra teatern. Cendrillon, af Isouard, är ett bland dessa gamla mästerstycken, hvilka ovilkorligen tjusa oss, om vi till deras njutande öppna ett varmt och villigt hjerta, men hvilka förlora hela sin trollkraft, om man i återgifvandet påtrugar dem ett annat skaplynne eller i bedömandet ett annat mått än deras eget. Enhvar, som, allt för närsynt för att kunna blicka utöfver modernitetens inskränkande råmärken, ej senterar att i detta partitur ligger förvarad en glänsande skatt af friskhet, grace, naivet6 och hjertlighet, med ett ord en ri kedom i det hufvudsakliga, som nu esomoftast åsidosättes, för honom är klafven till dessa konstverks tydning förlorad, han skall förbise idgerna för skymmande brister hos tekniken och, reducerad till eklektikerns förnäma armod, kalla det gammalmodigt, som dock till själ och hjerta är obeskrifligt mycket yngre än det blaserade yngsta. Den som åter med tillgifvenhet och aktning, kanske med vemod äfven, ser tillbaka på den period af konsten, som Cendrillon bland andra operor representerar, skall af denna musik vinna ett uppfriskande, ädelt nöje, hvars art och halt äro allt för tydliga för hjertat, att vi skulle behöfva teckna dem. För återgifvaren, som för åhöraren, är hufvudsaken härvidlag den rätta stämningen, Gårdagens representation å Södra teatern vitnade icke så klart och bestämdt, som önskligt varit, om dennas tillvaro. Vi fästa oss mindre vid att vissa uppgifter ögonskenligen öfverskredo de utförandes krafter, att t. ex. koloraturpartiet, som i solo var tillfredsställande till förvånande grad, deremot i ensemblerne urartade till de mest skärande dissonanser, eller att debutanten, hr Nordstrand, änskönt hans nitiska och allvarliga bemödanden med rätta vunno publikens välvilja, påtagligen ännu ej förstod att röra sig på en scen eller i prononciationen kufva en brytning, hvars försvinnande blifver ett bland vilkoren för att han en gång må kunna verkligt anslå. Det var den rätta andan, den sanna uppfattningen, som tycktes oss felas det hela, om de än detaljvis på ett välgörande sätt framskymtade. Dylika ljusglimtar förnummos emellertid i åtskilliga fina nyanser hos orkesterns samspel, i fru de Wahls rena och hjertliga tolkning af några glansmomenter af Cendrillons parti, i den förträffligt arrangerade afslutningen af första akten m. m. Men om vi för öfrigt undantaga aktningsvärda försök af debutanten samt af hr Jacobsson, som i Alidors roll uppenbarade en vacker artistisk sträfvan, röjde eljest det hela att operan förflyttats till en annan ståndpunkt än dess ursprungliga och enda riktiga. Hr Bergströms (Dandini) komik var i och för sig ypperlig, men passade till arbetets poetiskt naiva innehåll såsom drama lika litet, som den nya bear betningen af texten, oaktadt den qvickhet, som deri ofta roade publiken. Trots dessa omförmälda brister förespå vi Södra teaterns senaste företag en icke ringa framgång, hvilken frikostighet och insigt med afseende på mise-en scene, kostymering m. m. också i sin mån förtjena. Teaterns kapellmästare förvärfvade i går nya anspråk på allmänhetens erkännande och fru de Wahl hyllades upprepade gånger med lifligt bifall.