Till menniskokärleken och den kristliga barmhertigheten vågar en fattig blind enka vända sig med bön om hjelp. Hon har, ända till dess hon utan något sitt förvållande beröfyvades sina ögons ljus, medelst arbete och omtänksamhet försörjt sig och en minderårig dotter, hvilken redan i vaggan blef faderlös. Nu är hon naturligen urståndsatt att genom eget arbete förvärfva sitt uppehälle, och en förhoppning, som hon hyst, att blifva intagen å Stockholms sjukhem för obotligt sjuka, har tyvärr icke gått i fullbordan, ehuru enligt läkares vitsord intet hopp finnes för henne att återfå sin syn. Genom deltagande medmenniskors biträde har dottern vunnit inträde vid den s. k. Malmqvistska uppfostringsinrättningen, och, derest några små tillgångar kunde beredas modern, finnes tillfälle äfven för henne att blifva inackorderad på samma ställe, der hon finge vara tillsammans med sitt barn och åtnjuta dess vård. Det är för detta ändamål, som hon nu anropar medlidande likar om en hjelp, som sällan plägar uteblifva. I synnerhet vågar hon vända sig till de lyckliga familjmödrar, som i kretsen af de sina njuta af hemmets trefnad, med en bön att de medelst en liten skärf ville bidraga att skaffa henne ett anspråkslöst hem, der hon åtminstone egde den lyckan att få vara sitt barn nära, Så mörk som lifvets stig visar sig för henne, skulle hon dock derigenom erhålla något ljus. En lista för anteckning af bidrag är framlagd å Aftonbladskontoret, hvarest äfven finnas att bese, såväl prestoch läkarebetyg, som intyg af flere aktade personer öfver hennes nödställda belägenhet och värdighet att komma i åtnjutande af den hjelp, som kan blifva henne beskärd.