Aftonbladet – 14 mars 1872, sida 2

STOCKHOLM den 14 Mars, Är inmutningsrätten förenlig med eganderättens helgd? j j Denna fråga taga vi oss friheten fram ! älla, emedan ledamoten af riksdagens Ån : 4 l : j ra kammare hr Andreas Grill väckt moion att riksdagen måtte ingå till K. M:tl: ned und. anhållan om skyndsamt utarbeande af ny grufvestadga msd borttagande : f den s. k.inmutningsrätten, Då hr Grill r anställd som direktör på jernkontorets! tat, och en både aktad och kunskapsrik ;ergsman, är det otvifvelaktigt att hans moion förtjenar synnerlig uppmärksamhet. Det torde icke behöfva sägas, att inmutingsrätten å mineralanledningar blifvit inörd och medgifven till befrämjande af bergsrandteringen. Derföre har det blifvit hvar ch en medgifvet som uppfinner, eller åter ill upptaga förut känd, men försummad nalmfyndighet, att densamma inmuta och ;earbeta med eganderätt af hälften, och, om ordegaren ej vill eller förmår i arbetet delaga, med full eganderätt till hela fyndigheen. Hvad innebär emellertid detta stadgande? Jo helt enkelt ett legaliseradt våld mot ;ganderätten till bergsnäringens befrämjande. Ven då uppstår utan tvifvel den frågan: ir nämnda näringsgren af så stor vigt för hela statssamhället, att för den måste eganderätten prisgifvas åt den förste kommande pinmutaren ? En annan lika vigtig och omfattande näringsgren är ju jordbruket? Men för befrämjande af detta har man aldrig ansett behöfligt att legalisera våldet, fastän öfverallt i landet större och mindre jordområden innas, som af plogen eller spaden aldrig berörts och som derföre ännu ligga ofruktbara, men som kunna uppodlas och derigenom öka landets produktion. Hvarföre har det då icke tillåtits hvar och en, som upptäcker ett sådant ouppodladt jordstycke attinmuta och bearbeta det? Jo — naturligtvis, emelan det innebar en grof kränkning af eganderätten. Men denna grundsats — aktningen för eganderätten — har emellertid af ålder blifvit kränkt, och kränkes ännu den dag som är till uppmuntrande af en för landet passande handtering. Är då denna i benof af lagstadganden, som icke på annat område erfordrats? Visst icke! Huru då förklara att denna kränkning bibehållits och att den så ihärdigt försvaras af ganska många bäde upplysta och rättrådiga män, hvilka på alla andra områden skulle fördöma tillämpningen af den jesuitiska regeln: ändamålet helgar medlen? De skola åberopa traditionens och styrkans rätt, möjligen ock i första rummet, att kronan i äldre tider tillegnat sig alla malmfyndigheter som ett regale, enligt Helgeandsholmsbeslutet. Erinrar man då att detta beslut är bevisligen förfalskadt och att det är utdömdt af alla nyare forskare i vår historia — ja, då fortsätter man och åberopar en hel rad af förordningar, 1649 års jernbergsordning, 1723 års förordning, som uppmanar till nya metalloch mineralstricks eftersökande och bearbetning kronan och enskilde till inkomst och nytta, vidare 1741 och 1757 årens utmålsförordningar — ja åberopandet af sådana tager ingen ända; men de lida alla af ett kardinalfel, det nemligen att de irealiteten legalisera våldet, till befrämjandet af en näring, som redan länge det förutan kunnat bestå. ) Principen, att alla grufvor af hvad slags malm och metall som helst skola räknas och hållas för kronans regal-verk, har kronan sjelf eftergifvit: hon har faktiskt öfvergifvit denna rätt äfven i afseende på malmtillgångar, som hon verkligen egt och bearbetat, och i 1855 års grufvestadga förklaras uttryckligen att kronoåbo, boställsinnehafvare eller den som eljest innehar nyttjanderätten af kronojord skall i afsende på skedd inmutning njuta jordegarerätten till godo och sedermera som sin enskilda tillhö righet behålla jordegare-andelen. Härtill kommer att den tionde, som till kronan utgått, först af malmbrytningarne och sedan af tillverkningarne under namn af tackjernstionde m. m.,har varit det sista spåret af det apokryfiska Helgeandsholmsbeslutet om kronans rätt till malmfillgångarne, men att denna vid sistlidne riksdag upphäfdes. Sedan kronan sålunda afstått från den rätt, som hon i äldre tider tillegnat sig i afseende på dispositionen af rikets malmtillgångar, har likvisst den bestämmelsen fått qvarstå, att alla metaller och malmer, svafvelkis, blyerts och stenkol samt s. k. varp vid ödelagda grufvor och bergverk äro föremål för inmutning — d. v. s. de tillhöra den förstkommande, de tillhöra icke den, som blifvit laglig egare till den mark, hvarpå eller hvari en inmutare behagar slå sig ned med spaden, släggan och jernborret. Mot honom gäller hvarken köpekontrakt eller fastebref: han stöder sig på grufvestadgan och derpå att han före jord4) 1649 års härofvan omnämnda jernbergsordning är särdeles märklig. I 4:de mom. heter det: Efter man förnimmer att en del af bergsmännen och eljest andra ville tillegna sig sjelfva grufvorna som de bruka, att höra dem till likasom deras arfvegods: derföre på det sådan mening icke vidare må hos dem inrotas, skall för den skull härmed vara hvar och en kunnigt, att alla pg af hvad slags malm och metall det helst äro skola räknas och hållas för kronans Regalverk ; och förthy härmed vara färhndit hvar och en igvnnerhet härefter