Hr Hasselrot, som försvarade utskottets förslag, erinrade om att den som är straffad för stöld, ej lika lätt som den välkände kan erhålla arbete och derföre möjligen kommer i sådan nöd, att han ej kan motstå frestelsen att stjäla en kaka bröd. I sådane fall bör domaren ega rätt att mildra straffet. De hårda straffen för stöld i vår lag äro en qvarlefva från de gamla straffen. Så bestraffades enligt 1734 års lag tredje resan stöld af 100 daler och derutöfver med lifvets förlust. De långvariga straffen verka dessntom icke så intensivt i längden som i början, utan äro i stället förslöande. I Norge straffas tredje resan stöld, och oftare, med sex månaders fängelse; i Danmark straffas tredje resan, och oftare, med böter och några dagars fängelse. Hvarför skulle vi då, enligt reservanternas förslag, hålla skärpningen för tredje resan så hög som ett år? Hr von Gegerfelt gaf, hvad beträffade konsejvensen i straffbestämmelserna, afgjordt företräe åt reservanternas förslag. Framhöll särskildt det skarpa språng, som enligt utskottets förslag skulle vara i minimiskalan för tredje och fjerde resan. Om det är himmelsskriande att en person för tredje resan stöld, då en kaka bröd tillgripes, skall erhålla ett något skärpt straff. så är det väl ännu mera himmelsskriande att han för fjerde resan af en kaka skall kunna straffas med hela 2 år. Om någon stjäl en gång, så är han visserligen försonad genom sitt straff, men stjäl han ånyo gör han det till handtverk. Deremot ansåg tal., att om en person efter första resan stöld för ett ordentligt lif en längre tid, t. ex. i tio år, och han sedan åter faller, så bör det skärpta straffet ej på honom tillämpas. Yrkade, för att erhålla en bestämmelse i detta syfIte, återremiss. I andra länder finnes ej motstycke till vår straffr v. Koch yrkade bifall till utskottets för H i Hag, emedan han ville närma sig det system som 1 ngland är gällande och som icke vet af något minimum utan blott maximum. Förattfå denna sak genomdrifven ville dock tal. rösta med det förslag, som hade bästa utsigt till framgång. Hr Nordström framhöll att hela brottsmålslagstiftningen behöfde en revision och att man ej kunde ändra en paragraf utan att man äfven borde ändra andra. Önskade derföre uppskof, på det att till nästa år ett fullständigt förslag måtte kunna inkomma. Hr v. Sydow anmärkte mot hr v. Gegerfelts yrkande på en föreskrift om preskriptionstid i afseende på iteration att lagutskottet ej harnågot initiativ och således ej utan anledning i motionerna kunnat föreslå en preskriptionstid. Framhöll att en återremiss skulle kunna leda till att hela saken förfölle vid denna riksdag. Hr Stråhle instämde i hufvudsak med hrr v. Sydow och v. Gegerfelt, men hyste tvekan i afseende på nedsättande af minimum för tredje resan stöld, ty det finnes personer som ha så att säga talang för stöld. Har en person två gånger blifvit lagförd och kommer tillbaka den tredje så ligger det i samhällets intresse att göra honom oskadlig för så lång tid som möjligt. Yrkade återremiss. Grefve C. G. Mörner tyckte ej om det spelram som enligt förslaget skulle lemnas åt ofta oerfarna domare. Dessa borde bättre förberedas innan de blefve satta i tillfälle att afgöra om medmenniskors väl. I afseende på bestämmelsen om preskription för iteration anmärkte tal. att det skulle vara eget om efter tio års förlopp en enda dag skulle göra så stor skilnad, att den ene blefve straffad för iteration, den andre icke, oaktadt den senare kunde vara vida brottsligare än den förre. — Då utskottets förslag vore ett steg i den rätta riktningen, så yrkade tal. bifall . till detta. Hr Almqvist yttrade att erfarenheten visar. det längden af straffarbetet spelar en ringa rolll: såsom återhållande kraft för den brottslige. Han l tänker föga på om han riskerar 1 eller 4 år.l: Vigten ligger deruppå att han blir straffad, nå-; got som han vid brottets begående hoppas att undslippa. För staten är deremot längden afl: strafftiden icke en obetydlighet. Förlidet årvar! straffångarnes antal 1777 och af dessa utgjordes tre fjerdedelar af sådane som voro dömda för) tredje eller fjerde resan. Det skulle ej utgöra l: någon obetydlighet för staten om fängelsetiden för ett sådant antal blefve nedsatt. Visade att viljans brottslighet ofta ej kan rimligtvis anses vara större hos den som nu blir straffad för andra resan än hos den som straffas för den första. lag. Våra grannländer ha fått vida mildare straffbestämmelser, och i Nordtyska förbundet är högsta straffet för stöld 5 års enkelt fängelse, ej straffarbete. Qvalifierad stöld förekommer ej i dess lag lika litet som förlust af medborgerligt förtroende. Dessutom är straffet för stöld här i landet vida strängare än för våld mot person. Om en person gör allt för att döda en annan, men blott genom tillfälliga omständigheter derifrån afhålles, så kan straffet derför komma att stanna vid två års straffarbete, och dock måtte detta vara gröfre brott än fjerde resan stöld. Skola vi vänta på en fullständig revision af strafflagen kunna vi få vänta mycket länge, och det vore derföre skäl att antaga utskottets förMM mREL slag. Frih. De Geer ansåg det väl vara möjligt, att traditionerna från 1734 års lag gjort sig gäl lande derutinnan, att straffen för stöld blifvit mera skärpta än för andra förbrytelser. Tal. var ej emot den mildring, som af lagutskottet blifvit tillstyrkt, och ansåg att man nu kunde företaga en jemkning ensamt i denna punkt af lagen, äfven om dylika jemkningar kunde och borde företagas i större omfång. Reservanter-r nas förslag vore visserligen mera konseqvent än utskottets, men endast ett stycke fram, och då grundvalen för såväl utskottets som reservanternas förslag synes vara önskan att bryta med den stränga konseqvens, som hittills iakttagits, så kunde utskottets förslag vara lika antagligt som reservanternas. Den af hr v. Gegerfelt förordade preskriptionstiden vore önsklig att få införd, och om också grefve Mörners anmärknin emot densamma vore riktig, så gällde den för al preskriptiomstid: Det af hr v. Sydow framställda ormella hindret vore icke giltigt, enär motionärernas förslag gällde en lindring och införandet af en preskriptionstid äfven vore en mildring. Yrkade derför i främsta rummet på återremiss. Hr v. Koch trodde att det skulle vara bättre lj om man i stället för preskription kunde få hvad b man i Frankrike kallar rehabilitationsdomstol. Ih Hr von Gegerfelt erinrade om att nästan lt; hvarje punkt i vår lagstiftning är beroende på lt omarbetning, hvarföre det ej vore skäl att tillld den generella revisionen nppskinta nuvarande ) få fråga, i synnerhet som de tillgängliga krafterna 7 ej vore så stora. Straffarbetets längd spelade, enligt tal:s åsigt, en stor roll gentemot allmänI heten, emedan för dess säkerhet det vore af vigt!g r S a DM DA DD 0 Fr —— mm att samhällsvådliga personer längre tid hållas aflägsnade. Hr Almqvist ansåg att allmänhetens önskan att vara af med en person icke utgjorde någotls; motiv för en längre strafftid, och hoppades attli det aldrig skulle blifva det. Frambhöll att utli skottet ej egde rätt att med anledning af en motion framkomma med förslag, som ej hörde dit. le Sådant hade skett förut, och följden deraf hade lwu blifvit att man gått allt längre, så att man kom-a mit med förslag, som motionären aldrig tänktd sig. och i detta afseende gjort hvad som helst. g Sid företagen votering afgåfvos, såsom nämndt o är, 5 röster för bifall till utskottets förslag och o 36 för återremiss. si 1 sl Å Andra kammaren. 7 Jaa fa AJA ATA