I RIESDAGEN. Första kammaren. Sjunde hufvudtiteln. Vid behandlingen af statsutskottets utlåtande rörande denna hufvudtitel godkändes utan diskussion punkterna 1-—6. I sjunde punkten hade utskottet tillstyrkt, att för kontroll å tillämpningen af författningarne rörande hvitbetssockertillverkningsafgiften måtte uppföras ett förslagsanslag till belopp af 5000 rdr. I afseende på denna hemställan yttrade sig frih. af Ugglas, som framhöll möjligheten af att sammanslå kontrollen öfver hvitbetssocker) Itillverkningen med den öfver bränvinstillverkningen, enär för ledandet af båda endast en person med tekniska kunskaper vore tillräcklig. Nubehandlas till bränvinsbeskattningen hörande frågor af civildepartementet, oaktadt statens inkomIster egentligen borde stå under finansdepartementet, hvartill kommer att detta eger vida min;Jdre löpande göromål. Emellertid borde man ej nu binda kontrollen öfver hvitbetssockertillverkningen vid finansdepartementet, enär den, som sagdt, borde sättas i samband med kontrollen öfver bränvinstillverkningen, och då utgifterna för den förra ej förekomma förr än under hösten 1873, föreslog tal., att man skulle till K. M:t ingå med anhållan, det K. M:t täcktes af bi sparingarne på 7:de hufvudtiteln under förskot titel anvisa de behöfliga medlen och taga i öfvervägande om i fråga varande kontroll icke skulle kunna sättas i samband med den öfver bränvinstillverkningen. Statsrådet Wern upplyste, att tiden ej medgifvit att sedan ärendet blef remitteradt till utskottet undersöka möjligheten af en sammanslagning, och lemnade derhän hvad nytta den skulle kunna medföra. Att hänvisa K. M:t till besparingarne på 7:de hufvudtiteln skulle vara lika oriktigt som att lemna särskildt anslag, i fall detta ej heller vore rätt. En summa af 5000 rdr kunde för öfrigt icke i någon mån rubba denna hufvudtitel. Hr Petre ansåg, att då K. M:t bland inkomsterna hade upptagit ett belopp af 20.000 rdr för hvitbetssockertillverkningen, så borde man ej vägra det begärda anslaget. Grefve C. G. Mörner anhöll om återremiss, enär saken först fram på år 1873 behöfde afgöras. Hr Bennich var förundrad öfver att man ville sammanslå kontrollen öfver sockertillverkningen med den öfver bränvinstillverkningen, då båda påginge under samma tid. Frih. Funck erinrade om, att det nu vore fråga om ett förslagsanslag, som ej afsåge annat än att betäcka verkliga kostnaden för kontrollen. Saken kunde mycket väl längre fram ordnas. Vid anställd votering antogs utskottets förslag med 42 röster mot 32, som voro för återremiss. Samtliga punkter i statsutskottets förslag rörande sjunde hufvudtiteln blefvo derefter bifallna. Mantalspenningarnes borttagande. Som bekant hade statsutskottet, med anledning af en af hr Ola Månsson väckt motion, hemställt, att riksdagen måtte besluta att från och med år 1873 den under benämningen mantalspenningarutgående afgift skulle upphöra. I detta ärende begärdes ordet först af hr. v. Koch, som anmärkte att statsutskottet syntes ha velat tillvälla riksdagen ensam beslutande rätt, enär det förut praktiserats i dylika fall att riksdagen nyttjat orden: för sin del-. Tal, ville för öfrigt ej att mantalspenningarne skulle på en gång borttagas. De skulle ej förefalla så förhatliga ifall man blott ställde så till att de icke blefve tryckande. På denna grund önskade tal., att alla måtte från mantalspenningar befrias, hvilka ej erlägga bevillning efter andra artikeln, och måhända äfven, ifall man ville gå ännu längre, de hvilka ännu ej uppnått 25 år. Erinrade om huru ringa förtjensten på landet är för den arbetande klassen, så att ett dagsverke blott betalas med 50 öre om sommaren och 67 vintertiden, och uppmanade till enighet, så att ej t. ex. skeppsegare arbetade för att få bort lastpenningar, andra för afskaffande af den förhöjda tullen å kaffe och socker o. 8. v. Den af tal. förordade eftergiften i mantalspenningarne kunde så mycket hellre medgifvas som man hade i sina händer att bereda sig den inkomst af 2 millioner på en skatt, som vore absolut rättvis. Den bestode i att låta herrn betala sin önp lika högt som drängen, d. v. s. att taga bort bränvinsutskänkningsskatten och höja tillverkningsskatten med ett motsvarande belopp. Yrkade med anledning af det sagda återremiss. Hr Bennich ville, att så få som möjligt skulle behöfva vädja till kommunalstämmorna, och erinrade om att hvarje medborgare bör i någon mån bidraga till bestridande af statsutgifterna. Att bifalla utskottets hemställan skulle vara att borttaga sjelfva grunden för beskattningen. Tal. yrkade afslag. Hr Montgomery-Cederhjelm ansäg att mansalspenningarne vore en afgift som lefvat ut sin tid och att de måste försvinna, isynnerhet som, enligt uppgifter som tal. lemnade, något sådant som mantal spenningar icke funnes i hela Europa ner än i i Sverige. Det vore snarare den personliga skyddsagiften än mantalspengarne som vestämde det medborgerliga värdet. Tal. annärkte vidare mot denna afgift att den ehuru sedd för samma ändamål; som skyddsafgiften nbetalas till statskontoret medan den senare bealas till riksgäldskontoret. Då återremiss blifvit rrkad förenade sig tal. deruti. Hr v. Geijer erkände atl inom representatiolerna vore en strömning åt afskaffande af peronliga afgifter, men erinrade dock om att starka ninoriteter emot denna strömning förefunnes och utt nationalekonomerna varnade för densamma. För dem åter som ifra derför är Adam Smiths rakelspråk, att en hvar bör skatta efter sin förnåga, den enda kodex. Att i stället för alla katter sätta en kapitationsafgift låter väl som n orimlighet, men om man uteslutande använler konsumtionsskatt så verkar detta alldeles å samma sätt. För öfrigt skulle bottagandet f mantalspenningar föranleda en mängd svåra agförändringar. refve Posse yttrade, att Första kammarens tyrka ansetts ligga deri, att den kan gifva skäl ör sina beslut, och icke blott komma med blekagda nej. Tal. fruktade följaktligen, att om nan nu gåfve sig in på denna bana, på de blekagda nejens, skulle man, äfven om man vunne n seger, få skäl att säga: en sådan seger till, ch vi äro förlorade,, Yrkade återremiss. Hr Casparsson ansåg, att då utskottet lemnat å klen motivering för sin hemställan, så behöfles det icke heller mera motivering å kammaens sida. Den ledande tanken för utskottets najoritet hade varit, att då K. M:t Rh hr cheens för finansdepartementets framställning förelagit nedsättande af den pegonliga skyddsafgifn, så kunde utskottet på hr Ola Månssons framställning föreslå upphäfvandet af mantalspenninrarne. Med all aktning för den menskliga individualitetens rätt i smakfrågor, ville tal. dock srinra om att det här ej gällde en smakutan n principfråga, enär det ena förslaget ginge ut DÅ att borttaga en hel inkomstskatt, medan det ndra rörde en skatt af bevillningsnatur. Hvad jeträffade inbetalningen af den ena till statskonoret och af den andra till riksgäldskontoret,?3 rodde tal. att det voro likgiltigt, hvart de bealades, och att tjenstemännen vore lika höfliga ch lätt att ha att göra medidet ena verketsom det andra. Tal. ansåg för öfrigt, att den distussion som i kammaren egt rum i afseende på kyddsafgiften vore tillräckligt uttömmande äfLD FH Fr M Khan I 0 Am FA rt rt ft tr rt A 4 KR mmm mm mm mn RA HA om 4 mm 2 kt mt mr cn rö mm