— Mindre teatern gaf i går afton inför nära nog fullsatt salong Dagdrifvaren, folkkomedi med sång i 4 akter, efter en främmande id af Richard Gustafsson. Man skulle till en början kunna anmärka, att då ett stycke annonseras som folkkomedi, bör åtminstone en eller annan scen innehålla något karakteristiskt drag ur folklifvet, något vitnesbörd att författaren ej ur tionde eller tjugonde hand emottagit sina typer. Långt ifrån att så här är förhållandet, torde just trivialiteten vara särdeles ögonen fallande, så mycket mer som de representanter af folket (i mening af de lägre klasserna), hvilka här förekomma: en tunnbindare med familj, hans handtverksgesäller och umgängesvänner, äro så herremansartade som möjligt och allt annat än typiska för ;folket, på det sätt man här skulle väntat. För öfrigt är sjelfva grundiden nästan nårot utnött: en förment odåga kommer efter ;juguårig frånvaro tillbaka till sin fädernepygd och uppträder der med belönande eller straffande rättfärdighet, sedan han någon id inkognito utforskat sina forna kamraers karakter och vid tillfälle sjungit några cupletter. Emellertid helsades pjesen redan sfter den första ytterligt korta aktens slut med stormande bifall från läktaren, och då ridån efter sista akten fallit, hördes från samma trakt af salongen starka rop på författaren, hvilken dock, enligt hvad det från scenen tillkännagafs, ej var för tillfället närvarande. Titelrollen utfördes, möjligen med ett något för ungdomligt utseende, på ett ganska förtjenstfullt sätt af hr Sjögren och i allmänhet var mot de spelande intet att anmärka.