Aftonbladet – 13 mars 1872, sida 2

halft erkända ställning i baronetens hus, var honom nu beröfvad och han stöttes ut i verlden, för att som en verklig tjenare arbeta för sitt uppehälle. Orimligheten af att han skulle våga tänka på squir Ardes enda dotter och arftagerska, hade tydligare framstått för honom denna afton, än någonsin förut. Jag skulle gerna sagt dina föräldrar farväl, May, men! jag kan ej förmå mig att tränga mig in ibland alla dessa främmande menniskor i qväll. Derföre må min goda vilja gälla detsamma som gerningen. Men hvad har du då gjort? hviskade hon ångestfullt. Hvarför skicka de bort dig ? Det vet jag knappt sjelf, May. O, Tom, visst måste du sjelf veta detta, sade hon i förmodan att han, för att inte göra henne ledsen dolde rätta förhållandet. Hvad är det? Du skall tvifvelsutan få höra en otalig mängd af anklagelser emot mig, sade han och det obestämda i svaret kom efteråt för hennes minne. Jag vet ej allt, hvad som de ämna påstå och jag tror väl knappt att det skulle gagna till något, om jag bad dig att aldrig lyssna till förtalet. Jag har alltid varit en syndabock och skall väl så alltid förblifva. Jag kan inte längre kämpa emot strömmen, May, — och förmådde jag det äfven, hvad skulle det gagna? Kanske blir det bättre, när jag kommer bort; vore det ej för min käre, gamla farfars skull, hade jag aldrig tvekat dervid. Mins mig så vänligt, som du kan, May. Tårar strömmade ur hennes ögon. Säg mig blott, Tom, att du ej har gjort något som är orätt, hviskade May, hvars hela själ var i ett uppror af förvirring och fruk: ;