Aftonbladet – 13 mars 1872, sida 2

verkligen? Då unga flickor älska så högt och varmt som May Arde, tänka de att för denna deras kärlek måste alla hinder vika. Tom Clanwaring var likväl sir Denes sonson och May tänkte med harm, att hade kan älskat som hon, skulle han varit nöjd att vänta och se om ej lyckan en dag blef dem blid, i stället för att afstå från henne för alltid. Han visste ju att hon hade förmögenhet — de behöfde således icke befara någon nöd! Hon tillbragte några minuter uppe i sitt rum för att utplåna spåren efter tårarna i sina ögon och begaf sig der efter ned i salongen samt deltog på qvällen, i konstlad glädtighet, i dansen, vid kapten Clanwarings arm. Det fanns ännu en person, som Tom Clanwaring ej ville uraktlåta att säga farväl innan han for och det var Mary Barber. På vägen till Harrebell Farm, mötte han hofslagaren Cole, hvilken, som vi tro oss hafva nämnt, var son af den gamle Cole, som under förra afdelningen af denna berättelse förekom. Den unge Cole och Tom hade alltid varit goda vänner. God natt, mr Tom, yttrade den unge mannen då de möttes. God natt och farväls, svarade Tom, Jag skall resa min väg, Cole. Cole svängde sig om på klacken, Ja, sir, jag hörde något ditåt, uppe vid herregården i qväll; men inte far ni väl nu genast ändå ? Inom en timme. James kör mig i giggen till Worcester, för att der träffa på postvagnen till Bristol. Lef väl, Cole! Dröj ett ögonblick, sir — ursäkta att jag ber er härom. Tjenstefolket sade ett och annat om ett gräl mellan er och kapten Clanwaring. Är det orsaken till er resa? Jag gissar det. RE VE