för obetydlig, för att dess borttagande skulle kunna utöfva något märkbart inflytande på skeppsfarten. Den uppginge nemligen för en tunna spannmål till endast 1!, öre och för ett centner socker eller kaffe till , öre, hvadan tal. ejheller hörtskeppsredare beklaga sig öfver den. Hvad beträffade påståendet, att skeppsfartens utveckling ej håller jemna steg med öfriga näringars, så vore det af beskarionhet, att det ej hölle streck. Ett bevis derför vore, att alla våra skeppararf hafva fullt upp att göra och att nya bolag alltjemnt bildas för bedritvande af Skeppsfart, under det att aktierna i de redan befintliga äro i ett ständigt stigande. Snarare än act elterskänka lastpenningarne skulle tal. derför vilja förorda en nedsättning i tullen på socker och affe. Statsrådet Wern visade att lastpenningarno ovilkorligen måste inverka på Varans pris, alldenstund utländingen, då han köper eller säljer en last, ovilkorligen tager med i beräkningen alla de omkostnader, som äro förenade med lastens befordrande från eller till vederbörlig ort. Mot jemförelsen med grundskatterna gjorde hr statsrådet den anmärkningen, att detta onus kunde vid handelns uppgörande beräknas och att de utöfva inflytande Vv jordens pris. Helt annorlunda vore förhållandet med här i fråga varande afgift, som uppstår såsom en följd af den förvärfvade egendomens nyttjande och således icke är på förhand beräknelig. Afslag yrkades slutligen äfven afhrr Ola Larson och Törnfelt. Genom votering segrade denna åsigt med 136 röster mot 27. Fjerde hufvudtiteln. Anslaget för armens vapenöfningar. K. M:t hade för åstadkommande af årliga fält, tjenstöfningar med trupper af alla vapen och för utstrickning af infanteri-underbefälsskolans samt förberedand2 kavalleri-underbefälsskolornas öfningar begärt: en förhöjning uti ifrågavarande anslag af 257.443 rar 73 öre, hvilket anslag blifvit af utskottet så tillvi2 tillstyrkt, att det, med antagande att kostnaderna för fälttjenstöfningarne utan synnerlig olägenhet kunna något inskränkas, föreslagit anslagets beviljande med jemnt 200,000 rdr. . Hr Jöns Rundbiäck ville icke derför motsätta sig anslaget, att han ansåge fälttjenstöfningar för armån öfverflödiga, men emedan han vore öfvertygad, att dessa öfningar kunna anorInas på ett annat sätt än hittills. hvarigenom deiecx? allenast skulle aflöpa med ringare kostnad, utan äfven medföra vida större gagu. I sådant afseende ville tal. föreslå, att under någon del af den tid, som nu är anslagen till regementsmötet. fälttjenstöfningar anordnades, och vore denna id icke tal:s egen. utan hade bland andra äfven general Abelin förfäktat den. För öfrigt hyste tal. farhåga för att vidtaga någon förhöjning af anslaget till armåns vapenöfningar, hvilket på endast de sista 15 åren vuxit från 1, million till en. Följden hade blifvit allt mera utsträckta öfningar och pu satte man i fråga att ytterligare förlänga öfningstiden med 14 dygn. Det vore verkligen fara värdt, ätt soldaten slutligen kominer att exerceras hela året om, och för att i sim mån söka förekomma en sådan ytterlighet yrkade tal. afslag å ntskottets hemställan. Hr Mankell ansåg det vara fackmannens pligt att, när han dertill är i tillfälle, såsom riksdagsman noga nagelfara anslagen till. armen, hvilt inoin sjelfva yrket sällan blifva föremål granskiilhg. Om derföre en militär dristar s att inom reftesentationen framställa sina anmärkningar mot regeringens förslag. får såsom bevekelsegrund dertill icke antagas vare s å gon illasinnad fiendtlighet, H heller n sökhra bevekelsegrunder. al. fann s gad förttskleka denna anmärkning dels fö ondvika allt missförstånd, dels till följd af åtskilliga på senare tider timade händelser. En militär finge såsom medlesa af representationen ej lyssna till blott de militäre fordringarne, utan måste äfven taga landets tillgångar med iberäkningen, det vill säga för sig uppgöra en finansplan, som icke finge af några konsiderationer rubbas. För att hafva någon ledning vid upppörandet af en sådan finansplan, nödvändig för hvar och en representant, hemställde tal.. huruvida icke statsutskottet kunde redan under riksdagärnes första hälft framställa ett så att säga förberedatide finansbetänkande. Att så icke sker gör, att de särskilda representanterna komma att uppfatta stä gen på helt olika sätt. Hvad beträffade de föreslagna fälttjenstöfningarne, så ansåg tal.. att de kunna med större fördel anordnas undermötestiderna, hvarigenom ej allenast stora besparingar skulle vinnas utan äfven tillfälle beredas beväringen att operera gemensamt med stammen, hvilket mål ur militärisk synpunkt vore af största vigt. Det hade visserligen blifvit invändt att dessa öfningar egentligen äro afsedda för det högre befälets och generalstabens utbildning, men för sin del hyste tal. i detta hätiseende en alldeles motsatt åsigt oc nde af oerfarenhet, huru de äro till stor nytta för befäl uf alla grader, ja, till och med för sjelfva soldaten. Då emellertid i den kongl propositionen skäl icke funnos angifna, hvarför anslaget bör höjas, yrkade tal. afslag på densamma. r Liss Olof Larsson yrkade i likhet med föregående tal. afslag, troende regeringens mening vara att genom oupphörligen ökade anslag röra en arm6organisation obehöflig och i och med letsamma indelningsverkets aflösande öfverflöigt. Frib. Erieson. Vid förslagets bedömande måste tagas med i beräkningen icke allenast landets tillgångar i allmänhet, ntan äfven huru stort mus rustoch rotehållare möjligen kunna ytterligare bära till de redan nu be ntliga, och för sin del ansåg tal., att man redan nu nått den räns, som icke utan stora vådor kan öfverskrias. Då tal. således ur denna synpunkt vore benägen att afslå det af utskottet tillstyrkta anslaget, funnes dock ett skäl för bifall. som vore för honom afgörande. Striden om armeorganisationen, som pågått i flera år, hade vid den första större sammandrabbningen slutat med en fullkomlig seger på den sidan, som representeras af majoriteten i Andra kammaren. Frågan vore då, om det icke kunde anses såväl försigtigt som med denna majoritets värdighet öfverensstämmande, att segern med hofsamhet begagnades. Toge man ytterligare i betraktande. att konunxen i Jandtförsvatsärenden erhållit en ny rådgifvare, så bjöd grannlagenheten att möta honom ned fullt förtroende och tal. ville på dessa skäl yrka bifall till utskottets hemställan. Hr Jöns Pehrsson ansåg skäl vara att i allmänhet ticka hvarje nytt anslag, som af regerinren begäres, på det hon en gång må komma unlerfund med, att det ej längre går an att följa a gamla regimen, och yrkade på denna grund slag. Grefve Posse anmärkte med anledning af hr Mankells önskan att statsutskottet måtte utareta förberedande finansbetänkanden, att åt lessa icke kunde vinnas den ringaste skymt et tillförlitlighet, då det ju är för utskofet omöjligt att på förhand känna riksdagens slut i den ena eller andra anslagsfrågan. vad Adoecentam den nn nåvående statsreolerin