DVverlige. RIKSDAGEN. Andrä kommuren. Frågan om lastpenningarnes äpphörande. KK, M:t hade, som bekant är, föreslagit. tt der gift, för närvarande utgående med 7( öre för nyläst gäfskhdt af inkommande och sär skildt af utgående fartygs Kola drägtighet, måt från och med nästkommande år upphöra, hyilket a blifvit af utskottet tillstyrkt. Diskussionen härom öppnades af . ht Hylander. Man hade sagt att förslaget in: nebure 1 vitst för den mindre bemedlade, som derigenom skulle erhålla sitå kypoemtionsartik: lar till billigare pris. Tal. trodde trärtem att vinsten skulle stanna på skeppsredarnes sidå ock att eftergiften afsåge endast och allenast ett preiplihä 65 dem, som den förutan nog veta att dråga försorg ov våra skogars fullkomliga utödande. Yrkade afslag å propositioner. on Hr Fredrisecson ansåg summan alltför betydlig att skänkas åt ett fåtal skeppsredare, hvilka långulren behösva en sådan uppmuntran för att de skola fortsättä sitt redan nu indrägtiga yrke. Iustämde föröfrigt med iörtgående talare. Hr Wijk. Då vid uppgörande ät stitsregleringen det lyckliga förhållande visat sig, att öt: verskott kommer att uppstå, vore det helt naiutligt att rereringen varit betänkt på att åvägabringa skaticlindringar, men den hade till tack derför endast fått uppbätä klandsr, dock icke så mycket inom Andra kammareii syr inom den Första. I den proposition, som nu föreligger, bade regeriigen föreslagit borttagandet af-en skatt, hvilken hvarkeii Förs fotad på gällande skatteprinciper, ej heller hvilade på nåson, hållbar grund. Visserligen hade det funnits en tid. d5 den kunde sägas vara berättigad, och det var. nät redetiernå icks voro pålagde inkomstbevillning, soft de nu med full fätt srlägga i likhet med annan näring, ehuru de deraf dräbdas tyngre än andra. Man finge nemligen ej förgäta, ätt det fartyg, för Ir et skatt erlägges efter dess inköpspris, så ha: unäergår ämring och faller i värde, att af den inkomst det iäöbringar en stor del måste afskrifvas. Men skeppsfartet betungas af ännu flera dryga afgifter. ehuru äfven de äro berättigad det är uteslutande den, som njuter de mötstarande fördelarne. Sådane äro fyroch båkafgiften, harininagäölderna m. fl. t under sådana förhållanden Vilja fortfarande betunga en för landets utveckling så vigtig näring med en skatt, som hos oss saknar hvarje fiiotstycke, kunde ej ur någon synpunkt vara billigt. De fem reservanterna mot utskottets förslag hafva dock trott sig finna en sådan deri, att ä ven andra skatter förefinnas. hvilka kunna kännas tryckande. Då emellertid icke något direkt förslat i sådant hänseende föreligger, kunde åt minstone tal. icke godkänna detta skäl. Man hade äfven anfört, att ået vore orätt att efterskänka afgiften, så länge eii stor del af såväl importen som exporten besörjes af främmande länders fartyg; men då våra fartyg i främmande hamnar icke betungas med någon mot lastpenningarne svarande afgift, fordrade billigheten, att vi å vår sida lemnade reciprocitet i detta fall. Ett skiljande i sådant bänseende mellan inoch utländska fartyg innebure dessutom ett skydd för vår skeppsfart, hvilket tal. för sin del icke kunde gilla. Anhöll om bifall till K. M:ts förslag. Hr A. Geijer ansåg den ifrågavarande skatten högst orättvis och ville närmast likna den vid fönsterskatten i England. Man kunde med samma skäl beskatta alla slags fordon. Tal. ytkade bifall till utskottets förslag, förvissad att vin Icke skall komma allenast skeppsredarne till godo. Hr Forsbeck frågade med anledning af hr Wijks yttrande, att skatten saknade hvarje rimig grund, hurnvida någon grund funnos ens för le så kallade grumdskatterna. Bttsärskildt sköl för tal. att icke bifalla förslaget vore det, att ördelen komme hufyndsakligast utländingar till xodo, alldenstund det är främmande nationers: fartyg. som till öivervägande lästeantal besöka våra hamnar. Genom den franska handelstraksaten hade vi gifvit utländingen en alltför betydlig present för att nu behöfva ytterligare visa vår frikostighet. Hrr Sven Nilsson i Efveröd, Appeltofft och Engman yrkade afslag på hufvudsakligen enaanda grunder som föregående talare. Hr Nordenskiöld yrkade i skeppsfartens välförstådda intresse bifall till förslaget. Denna lse vore den för vårt land naturligaste och len icke allenast betingades af våra vidsträckta kuster, utan hade äfven en ytterligare häfstång vår kustbefolknings lämplighet för sjömansyrket. Men detta oaktadt ligga viinämnde hänseende under norrmännen, och man kunde med skäl säga, att skeppsfarten icke utvecklats i samma proportion som öfriga näringar. Dertill hade lastpenningarne varit en bidragande orsak och tal. önskade derför deras borttagande, synnerligast som de icke kunde sägas hyila på nåson rättvis grund. Hr 0. B. Olsson trodde ej att skeppsfartens aftynande berodde på lastpenningarne och ansåg det vara så mycket mindre skäl att nu borttaga dem, då franska nationalförsamlingen helt nylisen beslutit höja denna afgift. Hr Heggström instämde med föregående tal. fråga om lastpenningars ringa inflytande på skeppsfartens utveckling, hvarför erfordras ej lott större kapitaltillgång än don vi ega, utan ifven en högre grad af företagsamhet än som inom vårt land gör sig gällande. Skatten må emellertid bibehållas eller ej, så kommer i alla händelser framdeles som hittills vår kustfart att 1 större delen besörjas af norska fartyg, som ill följd af sin billighet bättre derför lämpa sig in några som helst andra. .Hrir Uhr och Joh. Jönsson yrkade bifall; likaså hr Palander, som, ehurn han var öfvertygad, utt hvarje lättnad i sjöfarten kommer konsumenerna till godo, dock ansåg, att representationen vorde i främsta rummet se till, om den kan inria sin moraliska förpligtelse att, så fort statens illgångar det medgifva, åter nedsätta tullen på socker och kaffe. Frih. Gripenstedt fästade uppmärksamheten på att en mängd skatteiindringar skett, genom ivilka åt den fattige beredts fördelar, exempelvis borttagandet af tullen på spanmål. Man ;gde derför icke rättighet säga, att icke statsmakterna sökt i sådant hänseende göra hvad de förmått. Särskildt måste tal. bestrida påståenlet, att lastpenningarnes upphörande egentligen skulle blifva till fördel för utländingen, ett påstående, som vitnade om obekantskap med de verkliga förhållandena. Jemförelsen med grundskatterna på jorden fann tal. synnerligen hal