från Jemtlaud tillade, att Erik Andersso! ej kunde anses välfrejdad; att hatt genom gina tillkännagifna tänkesätt inledt sin: lättsinniga medbröder i sådana handlingar som kostat deras välfärd, och att om de berött af honom, så skulle Sverige sannolik saknat det lyckliga hopp, som det nw eger hvarföre tal. förenade sig i det mot Erik Andersson fälda omdörg och med denne talare instämde hela ståndet. På framställning af talmannen, Om i an ledning af hvad ståndets fullmäktige i ban ken och riksgäldskontoret inför justitiestats ministern anmärkt emot Erik Anderssons be hörighet att vara riksdagsman, detta gjorde honom dertill otjenlig och om han borde från allt deltagande i ståndet uteslutas? svara les med ett högljudt och enhälligt ja! — hvarom Erik Andersson, förekallad, under rättades och afträdde. Dermed var Erik Anderssons politiska vana afslutad. Sedan uppträdde han endast det offentliga lifvet såsom advokat för all mogen i sin ort; men äfven denna syssel sättning upphörde i samma mån allmogen senom en bättre ekonomisk ställning blef nindre processlysten, Under den senaste serioden af sin lefnad var han blind. Det har blifvit oss berättadt af en fullt rovärdig man, att då konupg Carl XIV Jo van en sommar på 1820-talet vistades på Drottningholm en söndag, observerade han inder en promenad i parken plötsligt bland olkmassan en bonde, som var hufvudet hö re än de andra. Konungen frågade genast andshöfdingen hvem denne jätte var, och ipplystes att det var densamme som velat efria Gustaf IV Adolf, och när det missyckades velat uppsätta prins Gustaf på tro en, Då vill jag tala med honom, inföll konungen. Så skedde — genom tolk som janligt — och när samtalet slutade yttrade conungen till sin omgifning: Han är betämdt den störste Gustavianen i hela Sverige. Löt rn ag TN