Ly ot ME SVEP UND GU PB YT BOUBD re Ihonom tala om vantron. Vi hafva äfve ;. tillåtelse att bläddra i hans intressanta al! buiiss Der närktös hu en hel mängd tom j. Fi. Bismarck hade blifvit utrangerad Man kunde ej undgå att lägga märke til något dylikt. Vi uttryckte vår förvåning Tala inte med mig om Bismarck utr pade hr 4 och såg ond ut. Bismarck ä eti renegat, en förstockad syndare, en otro gens a Det är hvad man nu mera tå stora rikskansleren i vissa heliga kretsar Han har ohjelpligt fallit i onåd hos de he liga i alla Jänder, Och det var likväl hal Isom skulle göra det I Buropal ,; Om Bismarck förlorat de katolska öcl prötöatontiskä witramontaherhös äktnlig vänskap och tillgifvenhet, får han åtmin . Istone den trösten att snart återse sin vän I Pouyer Quertier, det vill säga så vida det ryktet bekräftar sig, att nämnäs f; d: finans minister koimmer ätt afgå såsom Frankrikes ä debud, till Berlin, Bismarck hyser stor ning ior Potyer Quörtiet och lärer ha för honom fattat verklig broderlig tillgifvenhet allt sedan denne visade hvad han förmår mellan skål och vägg;, ett osvikligt inbdel för alt imponera på rikskansieren, Se det är en verklig diplomat! utropade Bismarck, när de begge herrarne i hvar. andras sällskap tömt åtskilliga buteljer och derunder kommit öfvereis ör dö klukigäste affärer sämt Bismarck till och med gifvit en smula efter till Frankrikes fördel. Och likväl är Pouyer Quertier. endast en fabrikant-diplomat, icke ens ex diplomat-fäbrikant, en Boi icke gått i skola och icke tagit når gon envoy6-examen, hvarom vi för några I veckor sedan hade tillfälle att erinra. Pöuyer Quertier är för öfrigt en protektioInist och prohibitist af renaste vatten, en som förutspått förskräckliga olyckor genom handeltsfribeten, alldeles sot vissa profeter gjört hos ös3, utan att dö förskräckliga fJolyckorna infunnit sig. Hvad Pouyer QuerItier dessutom är alldeles för sig allena, det är en försvarare af Janvier de la Motte, en af kejsar ets gullgossar;, som genom några sihå vivements eller kassaöfverflyttningar för: sökt göra sin fortune och är dömd, om ej af rättvisans ordinarie handhafvare, dock af allmänna rättsmedyetandet både inom och utom Frabkrike. Det var jäst derför som Pouyer Quertier måste lemna sin plats i franska regeringen, Det finnes dock peasoner äfven hos oss, som taga en Janvier de la Motte i försvar, under det att de fortfara att fördöma kor: ruptionen i Newyork. Hvarföre? Jo, emedan monsieur Janvier var kejserlig embetsman och förklarat sig hysa de vackraste monarkiska principer, under det kamraterna i Newyork voro simpla republikanska tjenstemän. Det är naturligtvis skilnad på sådant. Il y a fagots et fagots, säger fransmannen. Samme hr , om hvilken vi nämnde något här ofvan, en typ för det konserverande elementet i samhället, en som försvarar allt som för närvarande flyter ofvanpå och som ej heller vill tro att djefvulen är så djupt sjunken, att han ej mer skall kunna presenteras i ett fint sällskap, samme hr , säga vi, var en ifrig beundrare af Napoleon, kallad den tredje, innan ännu Bismarck visat sig vara ännu starkare och ännu mindre försynt, och följaktligen beundrade hr också Napoleons alla tjensteandar. De kunde icke företaga något mindre hederligt. Deremot var det en riktig fröjd för hr X, när han fick höra något mindre vackert om en mexikansk embetsman, d.v.s. en sådan som icke hyllat Maximilian, och när man nu senast kom och berättade om korruptionen bland tjenstemännen i Newyork, var det gefundenes Fressen, såsom Bismarck skulle hafva sagt. Jo, det är snyggt folk, de der republikanerne, sade hr 7, tjufvar och skälmar hela sällskapet, och så förneka de djefvulens tillvaro äfven. De vilja icke veta af någon öfverhet. Nu har det emellertid visat sig — hr täcktes ursäkta att vi så här öppet tala derom — det korruptionen i Newyork, fördömlig i åminnelse, funnit sina värsta vedersakare just hos de äkta republikanerne samt att dessa icke gifvit sig någon ro, förrän de afslöjat nedrigheterna och mot dessa framkallat en reaktion af särdeles helsosam beskaffenhet, en reaktion, som utbredt sig öfver hela det stora nordamerikanska förbundet. Man har der icke tvekat att öfverlemna alltsammans åt offentligheten, och de som befunnits skyldiga till underslef hafva dömts med lagens hela stränghet. Det är beklagligt att det republikanska Frankrike ej gjort detsamma med hr Janvier de la Motte och med all denna röta, som kejsardömet bredt ut öfver landet, men en nation ändrar icke genast de fula vanor, som despotismen trugat rå henne. I vårt fädernesland behöfva vi lyckligtvis icke tänka på något sådant. Vår embetsmannaklass är icke korrumperad, säge man hvad man vill för öfrigt om den så mycket omskrikna byråkratien. Men det är så mycket annat, hvaruti vi behöfva reformer. Vi pläga i denna afdelning af Aftonbladet företrädesvis söka upp de glada sidorna af lifvet och om vi tycka oss se något förvändt, skratta vi hellre deråt än sätta oss ned och gråta, ty vi veta att tårar så föga uträtta, och så är det alldeles icke artigt mot publiken att se jämmerlig ut. Men under den förflutna veckan tilldrog sig något inom Sverige, som icke medgifver skämt och hvilket ej heller kan förbigås af den som har på sin del att göra en liten rekapitulation af de senaste händelserna. Vi mena naturligtvis afrättningen i Landskrona. Riksdagens majoritet tyckes icke vilja höra talas om dödsstraffets afskaffande. Det hade i annat fall just nu varit lämpligt att göra något derför. Men det stora flertalet af Sveriges bildade invånare har kommit till insigt om att detta straff icke längre ärvärdigt ett civiliseradt samhälle. Den senast verkstälde dödsdomen är derpå ytterligare ett exempel. Flera tusen personer kommo tillsammans för att åskåda huru statens representant bödeln fullgjorde sitt uppdrag och skingrades sedan för att såsom en ä