Den förflutna veckan gjorde något som ingen menniska väl kunde ana att någon vecka i alla tiders tid hade kunnat åstadkomma — hon försonade den liberala delen af vår mensklighet med furst Bismarck. Säg oss uppriktigt: hvem hade väl kunnat föreställa sig något dylikt? Vi våga visst icke påstå att försoningen är alldeles absolut uttömmande i alla riktningar, att de liberala vilja godkänna allt hvad furst Bismarck gör och ännu mindre att den senare icke möjligtvis skulle kunna finna en person, till och med en statsman, som är furstens öfverman i liberalism; men den store rikskansleren har dock gjort något, som åtminstone för tillfället måste förskaffa honom erkänsla från ett håll, der man hittills icke gerna kunnat skänka sitt bifall åt hans handlingar. Han har brutit med hel ultramontanismen, icke blott med den katolska, utan äfven med den, som inom den protestantiska kyrkan är lika katolsk som den andra, Man hade visserligen redan för någon tid sedan hört sägas, att Bismarck ville på fullt allvar drifva igenom att den allmänna undervisningen skulle ställas under statens uppsigt och göras oberoende af det presterliga förmynderskapet, men detta Bismarcks på fullt allvar har icke alltid befunnits så helt och hållet allvarsamt. Dethar verkligen någon gång händt, att han sökt undanflykter tvärt emot de försäkringar han. gifvit, vare detta sagdt utan att ens i af. lägsnaste mån försöka ställa till något obehag för vår diplomati och endast med hågkomst af en viss paragraf i en viss traktat af år 1866, högtidligt undertecknad på eller i grannskapet af Hradschin. Men nu, ja nu är det något helt annorlunda. Den tyska skolfrågan tyckes erhålla en lösning, söm onekligen står i närmaste samband med ett verkligt framåtskridande, och dertill är furst Bismarck genom sin fasta hållning mot det klerikala partiet en ganska verksam orsak. Äfven om man skulle antaga att tiden nu mera är sådan, att icke ens en Bismarck vågar riktigt sätta sig på tvären, så är dock rikskanslerens uppförande denna gång högst anmärkningsvärdt och sannolikt ej utan inflytande på Tyskland och Europa. Att hans uppträ dande mot presterskapets oberättigade intrång i undervisningen väckt ond blod inom det klerikala eller det gudsnådliga partiet äfven i andra länder, derpå skulle exempel kunna anföras. Bismarck har stött sig med de heligas förbund icke blott i Tyskland, utan äfven i det öfriga Europa, till och med inom vissa kretsar i vårt eget Sverige. Under senare hälften af år 1870 träffade vi ofta en person här i Stockholm, som uttryckte sin varma beundran för då varande grefve Bismarck. Hr utgjorde ett så bjert afstickande undantag från hela det öfriga Stockholm, från hela det öfriga Sverige, kan man säga, naturligtvis då man icke