Aftonbladet – 12 mars 1872, sida 2

gas, som i våra dagar bruket fordrar, utan af vaxljus, brinnande med klar, lugn och stadig låga. Det var de ädle egarnes sed att nyårsdagen gifva en stor middag för så många gäster, som beqvämt kunde rymmas vid deras bord, och det var tjugufyra. Tjugufyra hade således blifvit bjudna denna dag, men blott tjugutvå kommo. Sir Dene Clanwaring och hans sonson Tom fattades. Baroneten skickade återbud för sin egen räkning. Han hade hoppats att må tillräckligt väl för att komma, men just i sista ögonblicket funnit sig hafva öfverskattat sina krafter. Angående Tom blef föga yttradt; han var ett alltför dåligt subjekt för att ens nämnas. Lady Lydia sade några ord om en resa och då kapten Clanwaring förde May till bordet strök han sina vackra mustascher och hviskade med förnämt förakt i hennes öra, att sir Dene nu ändtligen funnit att Tom ej längre kunde tålas i hemmet. Detta var allt. Toms frånvaro framkallade hvarken sorg eller anmärkningar; ingen saknade honom och dermed var allt godt och väl. — Ingen, utom en, och hon fick ej visa hurna djupt hon gjorde det. — May ähörde kapten Ölanwarings konversation med klar blick och leende mun, men hennes hjerta led af felslaget hopp. För henne egde aftonen intet ljus; att det slocknat kände hon med bitter smärta, under den långa middagen, då hon nödgades med sken bart intresse höra så mycket tomt prat; Damerna stego från bordet för att återvända till salongen; May, som följde sin mor, gick sist. Kapten Clanwaring, som artigt bugande följt dem till dörren, hviskade några ord till henne, då hon gick. (Forts.)