Aftonbladet – 12 mars 1872, sida 2

Huru denna dag förgick, kunde knappt ens mylady rätt begripa. Aldrig hade en obehagligare passerat vid Beechhurst Dene. Tom kom in på eftermiddagen och Jarvis inledde honom i en ordvexling. Fören gång lyckades han verkligen bringa Tom i raseri, ty, som vi redan nämnt, hände det ytterst sällan, trots allt förnärmande bemötande, att någon af dessa menniskor förmådde rubba lugnet och fördragsamheten i den unge man nens sinne. Då Tom redan var vred, framkastade Jarvis ett ord af mera sårande art än vanligt. På sitt kalla, högdragna sätt, yttrade han någonting, hänsyftande på den anklagelse som nu hviskades om honom, — visserligen blott en hänsyftning mer äfven som sådan tillräcklig. Tom Clanwaring lyfte sin knutna hand och slog den ståtlige kaptenen till golfvet. Detta skedde inför sir Denes ögon, i hans förmak, dit han just i detsamma kom in och bragte saken till ett hastigt afgörande. Utom sig af harm och raseri öfver all orätt, all skymf, syntes Tom i detta ögonblick för baroneten som en verklig afgrundsande af ondska och falskhet, och sir Dene svor en dyr ed på att den unge mannen innan natten skulle lemna Beechhurst Dene. Lady Lydia hade samma morgon fått ett bref från Irland, deri Tom Clanwaring uppmanades att genast antaga len honom erbjudna platsen, som i annat fall skulle bortgifvas åt någon annan. Verkligen såg det ej ut, enligt hvad mylady sjelf yttrade, liksom Försynen skickade händelserna för att gynna hennes och kapten Clanwarings planer. FEMTE KAPITLET. En händelserik afton. Det hade blifvit afton. Salongerna vid Arde Hall strålade af ljus — icke af osund