Aftonbladet – 9 mars 1872, sida 2

skulle också unga Dene i ungdomlig sorglöshet kunnat gjort, ty också denne yngling hade samma sällskapslika, något vårdslösa sätt att slå sig ned på ett bord eller en stol och språka vänligt der han kom in i ett tarfligt hem. Men betraktadt i förening med mötet och det hviskande samtalet juldagsqvällen, mellan Tom och Emma Geach, hvilket möte Dene och Otto hade bevitnat, fick saken ett betänkligare utseende. De båda förstnämndas sammanträffande vid ligusterhäcken antog ganska lätt karakteren af ett hemligt, på förhand uppgjordt möte, och om Dene skämtade litet öfver saken, om Otto på sitt trygga sätt nickade bifall, bör det ej förvåna någon. De båda unga herrarne hade verkligen kommit på den iden, att Tom möjligen var den mannen, som... som varit med om att stjäla i kyrkan eller hvad det nu kunde vara. De sade icke att han var det; de menade blott att han kunde vara densamma. Vissa saker voro mera ämnen för öppet skämt och gyckel den tiden, än i våra dagar, och betraktades i det hela blott som små ursäktliga förvillelser. Dene skämtade öfver saken i hemmet och snart nog funnos inga i hela huset, som ej fått del af den nya misstanken, utom Tom sjelf, lady Lydia och sir Dene. ! Besynnerligt nog var Jarvis den ende, som sårades af det skandalösa skämtet. Håll munnen på er! utbrast han vildt. Hvad rör: det er? Hvilken tillrättavis ning endast gagnade till att försätta Dene i en värre skrattparoxysm än förut. -Emellertid fortskred veckan och hvarje ny dag gjorde lynnena värre och bragte förhållandena närmare en kris. På torsdagen reste Dene och hans bror Charles till Skotland, för att tillbringa nyårsdagen hos deras mor. (Forts.)