Aftonbladet – 9 mars 1872, sida 2

fordras till träta och strid; två till öfver enskommelse om hvad som är ondt. Då en man begår ett mord, eller en följd af mordgerningar, är alltid den första tanken: han måste haft en kamrat. Så hade äfven vid den skugga, som på senare tid börjat häfta vid miss Emma Geachs namu, de mönstrande grannarne frågat sins emellan, ej egentligen om hon hade en kamrat i det onda — rörande den saken fanns aldrig någon tvekan — men hvilken det kunde vara. Hvad det var som hon hade gjort, eller hvarför hon misstänktes lemna vi tills vidare derhän — villbrådstjufnåd, mord, brand eller kyrkstöld — det finns ju så mycket ondt i verlden! — men att hon haft en medbrottsling och kamrat, det var en sak som ingen kunde bestrida. Den allmänna nyfikenheten höll ständigt utkik på den skyldige och att hon icke kunde ertappas var harmligt. Harry Cole, en vacker, väl uppfostrad ung man, som efterträdt sin far såsom hästläkare och hofslagare, blef en dag föremålet för prat; sir Denes ridknekt, James, råkade dernäst ut för misstankar; en af Blacks vänner, som för affärer i smuggling ofta uppehöll sig i värdshuset, blef den tredje i ordningen och möjligen ännu flera. Men då grunden till misstroendet mot dessa män noga mönstrades, befanns den bestå af detta enda förhållande, att de tillfälligtvis blifvit sedde, talande och skrattande tillsammans med miss Emma. Detta var likväl ingalunda nog för att rättfärdiga svårare misstankar och deå säckade publiken fann sig alltjemt illa behandlad och höll ögon och uppmärksamhet noga fästade vid detta intressanta ämne. synen af Tom Clanwaring, sittande på bordet inne hos Black, under vänligt prat med mrs Black och miss Emma, skulle icke sifvit något ämne att tala om, Detsamma