Aftonbladet – 9 mars 1872, sida 2

tare af ett stort gods. Det var en god anställning och vilkoren fördelaktiga. Fören ung man som genom arbete måste söka sitt uppehälle, var det utan tvifvel svårt att finna något liknande. Men ändock ville sir Dene ej höra talas derom. Blotta föreställningen att Tom skulle lemna Beechhurst Dene gjorde honom bestört. Jag tycker ej om den der planen, mylady, ljöd hans korta och bestämda svar. Och då hennes svärfar numera begagnade uttrycket mylady till henne, visste hon att han snarare kände missnöje än tacksamhet för hennes nit. Men ett motstånd, icke större än så, förmådde ingalunda afkyla hennes ifver. Hon gjorde sir Dene uppmärksam på huru förträfflig den ifrågasatta platsen var, huru lämplig Tom var att fylla densamma och hvilket lugn hans afresa skulle skänka vid Beechhurst Dene. Hon hade äfven redan funnit en person, villig och lämplig att ersätta Tom — en mr Weston, som med glädje skulle åtaga sig platsen efter honom. Men nej; sir Dene nekade alldeles att gifva sitt samtycke. Att han åt middag juldagen hos Simmons, att han förgick sig emot dem alla en gång, då han likväl; var den anfallne, var visserligen illa, men kunde ej försvara ett förjagande från hemmet; lady Lydia suckade och bet sig i läppen, tänkande i tysthet att hon måste hafva tålamod ännu en liten tid; men att Tom skulle bort, detta var säkert. Föga kunde också hon då ana huru snart saken skulle kunna bringas i verkställighet. Det är ett gammalt påstående, att sällan en person ensam utför verkligt onda gerningar. Två kunna gemensamt göra mera ondt än en. Rofdjur gå på jagt parvis; två