Aftonbladet – 8 mars 1872, sida 2

— Jarvis såg på henne. De ljusa ögonen, som vanligen glittrade af en egendomlig, skarp glans, hade fått ett mildt, bedjande uttryck och kinderna en ljuf rodnad. Al drig hade Emma Geach varit vackrare än denna stund. Han är så förskräckliger ond, sade hon. Qvällen före den sista var det ingen annan råd, än jag måtte upp i hans rum, — han hörde när jag kom hem och skrek och ropade på mig, liksom han varit från vettet. Då jag höll i mig med att jag inte kunnat få träffa er, för att det var främmande på herrgården och att jag inte heller varit i stånd att framföra helsningen om penningarne, — hå, kors! så han larmade och gick på med mig att jag ljög. Jag har nu skickat honom ett bref, sade Jarvis. Det hjelper intet grand, svarade flickan. Han svär på att penningar skall han ha, ni må taga dem hvar ni behagar. Och det sade han så Tom Clanwaring hörde det. Jarvis, som börjat röka för att pipan ej skulle slockna, ryckte häftigt till. Så att Tom Clanwaring hörde det! Black är ju rent af från förståndet. Åh, det var ingen fara, sade Emma. Jaså, det är för tobak, sade mr Tom. Ja, det är en skuld för tobak, svarade Black och tittade den andra i ansigtet. Mr Tom, han trodde så, han! Farväl, tillade miss Emma hastigt, då arrendatorn af Harrebell Farm, Filip Tillett, på andra sidan af häcken hördes tala med en af sina arbetare; farväl för denna gång! och med raska steg gick hon vidare. (Forts.)