Aftonbladet – 8 mars 1872, sida 2

åter voro borta, ty den kalla luft som hade rusat in i rummet, vid det att de öppnade dörren, hade gifvit honom en våldsam hostattack. Jag går nu, svarade hon, i det hon doppade sista fatet i det kalla vattnet och ställde upp äfven det på tallriksstegen. Du vågar ej att gå, innan du tagit bort den der smörjan först! skrek Black. Med smörjan menade han diskbalja och sköljvatten — en onödig tillsägelse, ty med alla sina fel och brister, var Emma en rask och duglig hushållerska. Med en simpel, röd schal öfver axlarna, en rätt hatt, kokett fästad på det lockiga håret ech skor, uppdragna på hälarna, begaf sig Emma Geach på väg. Numera var det hon som gick alla ärenden, ty ingen annan tjenare hölls vid värdshuset, alltsedan stalllrängen Joe blifvit död. I fall af en hänlelse någon resande kom, tog Black sjelf vård om hästen. Miss Emma plägade emellertid icke göra sig särdeles brådt med att komma hem igen, när hon blifvit skickad någonstädes, och mången gång kände Black sig frestad att slå henne för dessa dröjsmål. Hans utbrott af vrede gjorde emellertid alls ntet till saken. — Kände hon sig hågad utt stanna ute, så gjorde hon det ialla fall. Skyndande framåt Harrebellvägen med raska steg, stannade hon tvärt vid grinden in ill Beechhurst Denes park, der kapten Clanvaring ännu stod qvar, grubblande öfver ina motgångar, såväl de finansiella, som i undra afseenden. Hvart skall du gå? frågade han, sedan van tagit pipan ur munnen. Han har, skickat mig ned till doktorn fter droppar, svarade Emma, hvars af nauren djerfva och fria ton, i en hast hade lifvit nästan förskrämdt blyg.